BortsprungenKatt

Idag bytte jag till vinterdäck på jeepen. Jag är en jävel på att byta däck, I've learned the hard way. (Har någon missat historien om när jag och Carro satte domkraften fel och den brakade rakt igenom golvet och kom upp nånstans bakom pedalerna inne i bilen?)
Nu är jag iaf en hejare på att byta.


Sen har jag ätit skumtomtar, pepparkakor, druckigt julmust och kollat på både Sunes Jul och Mysteriet på Greveholm med Elin. Fy fan va mysigt med jul.

Sen gjorde vi egen tomatsoppa, på Tjetts vis. Recept finner ni här! (Missa inte resten av den sockersöta bloggen)

Imorgon är det första december. Då ska jag ställa klockan på sju, gå upp och fixa fin frukost och sen kolla på julkalendern. För det blir man aldrig för gammal för.

Sen är jag bara himla glad nu, helt utan anledning. Och kanske just därför.

Igår åkte jag till Pernilla i Linköping och drack lite vin och konstig drink-blandning innan vi stegade mot 55an och senare Harrys. Det var en riktigt bra kväll! Mys att träffa Pööörni och prata om Irland, som vanligt. :)

Idag blev det adventsfika hos Marie. Frida, Jag och Pernilla anlände vid tolv och det var nästan att man ville äta Alfred till fikat. Sötunge.

Fina vänner. Fin helg.

Precis en sån här julmarknad vill jag gå på

Just i detta nu ligger jag hemma på kammaren och dricker rött och läser böcker av Roald Dahl.
Det är fint att vara själv ibland. Jag gillar mig.




Klockan 21,30 ska jag träffa Limpan! Det ska bli så himla fint. Sen är det kanske ännu finare att mamma valde att köpa en flaska bubbel i present till mig och Linn. Kanske bara för att fira att vi ses. Hon är alldeles för rar min mamma. Det säger faktiskt alla.

I onsdag var jag och Elinelin på platens i Linköping. Det var kul, som vanligt. (Eller som det har varit de två ggr vi nu varit där)


Vi tjuvåkte på tåget (en station iaf) och Elin vet hur man dricker vin på tåget.


Det här var de enda bilderna som blev den kvällen, vad tokigt.

Sen börjar framtiden lägga sig till rätta framför mina fötter. Det blir plugg, men inte nåt av de jag sökt. Utan antagligen nån form av ekonomi. Blir det inte nu till våren så får det väl bli till hösten, så kanske jag måste till Svalbard i vår helt enkelt, men det där får ödet bestämma, som vanligt.

Jag känner en kändis.

Efter Carros firande så spenderade jag en natt hos Drömmen. Sen blev det alltså måndag och en ritktigt bra sådan, precis som jag trodde.

Det började med vin, skräckfilm och mat hos Daniel och fortsatte med öl på Theodoras med Cissi och Hanna.

Idag är det en alldeles gör härlig dag. Det känner jag på mig. Eller så bestämmer jag det bara, och så blir det en alldeles gör härlig dag.

Jag ska snart till Daniel, ska njuta av hela resan dit för hur jävla fint är inte Stockholm? Och just Mariatorget, där Daniel bor, ligger lite extra bra till i mitt tycke.
Sen blir det skräckfilm och senare ikväll blir det öl med Cissi m.fl.

Fantastiskt vilken hatkärlek vi känner in, jag och Cissi. smsen rasar in: "Bra att du messar så intensivt så jag får träna på att stå emot kräkreflexer ... Hela du är en jävla könsinfektion"
Fantastiskt.
Ölen ska bli god iaf och jag ska i smyg försöka att krama ihjäl henne, för det vore att göra hela världen en tjänst. :)


Drömmens bild. Drömmens glajjer.

Idag var det alltså dags för syster yster att firas. Det började lite stapligt. Hon var parantes-bakfull.



Sen tog det bara en liten timma (och en lite, liten bit daimtårta) så såg hon ut såhär istället:

---

O på tal om tårtan, så här blev den:


Imorgon ska jag antagligen träffa Daniel och då ska det nog drickas vin. För det är det fina med Stockholm - att man kan dricka vin vilken tid på dygnet man än vill.

Volrammos, sommarlovs-tv från 1992. När det gått 1,11 - 1,21 på klippet ovanför så säger dom en mening som är baklänges. den där meningen kan jag utantill och har alltid gjort. Tänk att den meningen har suttit i hjärnan i 17 år, helt galet. Ibland har jag sagt den, för att sen tänka "Vad sjutton kommer det där ifrån" Men det är alltså från Volrammos jag fått det.

En lördagkväll framför datorn. Oskar underhåller likt ett radioprogram.



Lite av en envägskommunikation då jag varken hade cam eller mick. Men det är en bra grabb jag och Eileen fött upp, den där Oskar.

Imorgon fyller min syster 30 år.
När jag fyllde 22 så önskade jag mig en daimtårta på min födelsedag och Carro gjorde slag i saken med det fina mottot att "Vill Ellen ha en daimtårta så ska hon få en daimtårta"

Mormors gamla daimtårterecept (Som förresten är godast i hela världen och först när man äter den så förstår man att man faktiskt fyller år) rotades fram. Min syster är kanske inte den bästa kocken i världen (Det går knappt att uttrycka det mildare än så.) Men ett recept bör ju alla kunna följa.

Hur tänkte hon? Jag känner mig helt tappad när jag ser tårtan. Hur fasen tänkte hon? Trodde hon att tårtan skulle bli perfekt rund av sig själv? Hon hällde alltså ut smeten på en bakplåt. Bara rakt ned. Och som den brände fast sen! Det hela slutade med att mamma, pappa och jag fick åka hem till Carro för att fira mig istället (eftersom att det drog ut på tiden något alldeles fruktansvärt.) Efter flera telefonsamtal på vägen dit så gick vi in genom dörren lite med inställningen "Hur illa kan det vara" Men så fck vi se. Och mamma som är just mamma, sa att det inte var så farligt och bände loss en bit tårta med en stekspade och åt.

Nu är det alltså min tur. Carro fyller i morgon och jag tänkte överraska med en daimtårta. En alldeles perfekt, fluffig tårta som smakar precis så där som mormors gjorde.
Det här är inte längre bara steget mot att göra en daimtårta. Jag går runt med ingredienserna som om det vore pytte, pytte små foster, mamma försöker komma med tips och råd, hon försöker till och med att hjälpa till att hacka nötter. Men då säger jag bara alldeles iskallt "JAG gör tårtan. Jag vill inte ha några tips, det ska vara på PRECIS samma förutsättningar som när Carro gjorde sin tårta"

För det är jag skyldig henne. Tårtan ovanför på bilden är den absolut finaste tårta jag någonsin fått. Jag älskar den tårtan nästan lika mycket som jag älskar min lilla, lilla storasyster.

Så nu är botten klar här och det ser väldigt lovande ut än så länge, visst!

Ni ska få se bild på hela tårtan, men det blir först imorgon!

Puss på Er och glöm inte Carro imorgon nu!

Det är är sån där kväll som jag bara vill dra på mig Håkan-tshirten och visa hela världen att FYFANIMINLILLALÅDA vilken jävla man det är. Mannen.

Mamma berättade alldeles nyss en helt fantastisk historia som utspelade sig för ganska exakt 30 år sedan.

Höggravid var mamma lämnad själva hemma med en utlagd annons i Corren om en bil som mamma och pappa skulle sälja.
En gul opel som de ville ha 900:- för.
Det ringde en man och erbjöd 500, men mamma var stenhård och ville ha minst 700:- Om affären skedde på stört.
Och det gjorde den. Det rullade upp en gammal amerikanare vid Minnestad och ut ramlade tre vuxna män, en görgammal tant, två lite yngra damer och en himla massa ungar. Ganska tydligt vad det var för folk, men mamma tänkte ungefär som jag skulle ha gjort "Åh, zigenare, nu ska jag inte ha några fördomar"
Två av männen drog iväg i bilen för att provköra och kvar blev mamma med en himla massa kvinnor och barn.
Och barnen vimlade in i hela huset, upp på övervåningen (som då var spökvind) och mamma som var så höggravid fick springa och kissa då och då.
En av damerna ropar utifrån "Vad kostar hästarna" och ett av barnen kom springande med Smulan (En lite terrier de ägde vid tillfället) i famnen och frågade samma sak. Självklart var ingen av dem till salu.

Männen kom tillbaka efter att ha provkört och den görgamla tanten (med en rejäl blåtira) började förklara att hon skulle köpa bilen till sin son.
Fram ur Bhn(!) drar hon en alldeles ihopknögglad, varm och fuktig femhundralapp och förklarade med darrig röst att hon inte hade en krona mer.
"Vi sa sju hundra" sa mamma stenhårt varpå en av männen hotar med att slå henne i gravidmagen och kallade henne härligheter som "Din jävla fitta"
Fram ur bhn halar tanten nu en ännu fuktigare hundralapp och förklarade återigen "Jag har inte mera"
Efter mycket om och men så halas ännu en hundralapp fram under ytterligare glåpord ifrån männen, riktat både mot mamma och mot den gamla tanten.
Papprena skrevs på och zigenarna myllrade in i sina båda bilar, likt myror och försvann.
Som sista hälsning slängde de ut en tom Explorer-flaska som landade på rundeln och mamma kunde pusta ut. Livrädd, såklart.

Mindre än tolv timmar senare föddes Caroline. Tre veckor för tidigt (Något ovanligt då hon var första barnet i familjen) och det är väl inte konstigt att hon var något ängslig som barn. -Utskrämd ur magen av ett gäng zigenare.

Niotillfem, som skriver en utav mina absoluta favoritbloggar, har idag svarat på frågor om kärlek. Fantastiskt fint. Läs, läs, läs och titta på fina bilder! http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13096738#lasKommentarer

"jag älskar att du är som alla förvirrade tonårstjejers storasyster." Står det i kommentarsfältet. Och alldeles sant är det!

Kärlek är bra jäkla fint, även om det gör ont eller går vägen!

Hur glada är vi?

Jag har kommit på mig själv med att inte tänka alls så mycket på Jens längre. Vilket jag trodde skulle vara en stor jävla lättnad när jag kom på. Men istället så blir jag görledsen när jag kommer på mig själv med att inte tänka på honom. Ska jag komma över honom nu? Vi som fan var bäst i världen.

Sen så blir jag arg på känslorna. Först är jag görledsen för att jag inte kommer över honom och sen när jag börjar göra det så blir jag görledsen för det.
Men det är sorgligt på något sätt, att jag inser att jag inte vill ha honom längre. Att det verkligen inte kommer bli vi igen. Och när jag tänker så, så vill jag bara krypa upp bredvid honom, klappa lite på den där fina kinden och sen somna. Och sova tills allt det här är över, på ett eller annat sätt.

Sen kanske det bra är att jag är ovan över att inte vilja ha honom mest av allt i hela världen.

Nu: Riverside.

Jag har kommit på att jag ska se till at göra något "viktigt" varje dag. Något sånt där som man alltid skjuter på i vanliga fall.

Idag har jag adressändrat en jäkla räkning, så att den slutar komma hem till Jens och istället kommer hem till pappa.

Jag har kvar att betala skatten och CSN. Dom räkningarna finns någonstans i flytten mellan Telefonplan och Mjölby. Dom ska letas upp, möjligen imorgon!

Snart: Jobb!

Hemma hos Elin sitter man så fantastiskt nära Konsum. Så då kan man kila ner och köpa lösgodis för 4,90:-/hg


Så här brukar vi sitta i Soffan och titta på Svenska kriminalserier. Idag såg vi två stycken Beckfilmer. Fast dom där gamla härliga med Gösta Ekman. Jag gillar Gösta Ekman, han är liten och härlig! Och sen har han gjort så mycket bra tidigare så man blir nästan lite tagen bara av att se honom. (En gång sprang han förbi fönstet på Café Operas bakficka när vi satt och åt. Som högst en meter ifrån mig. Det är den bästa kändisen jag har sett!)

 Sen blev jag allvarlig ett tag och gjorde ögonen stora och munnen liten.
 Sen fick jag se bilden och blev fnittrig över mig själv.

Hälsade på två av mina absoluta favoritmänniskor




Sen visade jag Alfred hur man "spelar" café world på facebook. Vi hade skitkul.


Och så fikade vi och kände in julkänslan.

---

En fin dag!

Nu så, nu har jag letat fram min kamera. Min fina, fina kamera och jag ska börja använda den så där jätte mycket igen. Fota allt, helt enkelt.

Idag kom pappa hem till mamma och mig och vi åt lunch, som en enda stor familj. Sådär som vi brukar göra med julbord och allt. Liksom låtsas om som att ingenting har hänt, som att mamma och pappa inte alls har skilt sig. :)

Pappa tyckte iaf att jag kunde ta en av mammas datorer istället för att önska mig en ny i julklapp. (Till historien hör att mamma har tre datorer. Hon trodde att hon hade en! Jag hittade en dator i en dataväska som var helt fungerande, som hon inte visste om att hon hade. Fantastiskt Monica!)

Vet inte hur många av er som har stenkoll på hur det brukar se ut bakom Minnestad. Syrran vet ju, om inte annat. nu ser det iaf ut såhär:


Där nånstans går den där ridstigen som vi kallade "lilla hundrundan" Den gick inte att hitta! Jag letade och letade och det enda jag hittade efter ett tag var en fästing som kröp runt på min hand. (Det var några månader sen bilden togs) Sen råkade jag tappa ner fästingen i ärmen och hittade den aldrig mer. Hela jag ville duscha. Usch.

Nu ska jag vänta på att klockan blir fem, då ska jag åka till Marie och kameran ska med!

Det är inte riktigt samma sak att bo i Mjölby, som det var för 10 år sen. Inte så konstigt kanske. Men jag är van att känn fler.
Nu har jag bara Elin att umgås med (det är verkligen inte fy skam, dock. Fantastiska vardagkvällar brukar vi få till)
sen känner jag liksom ingen mer. Eller känner gör jag såklart, men ingen jag har att ringa och säga "Hej, ska vi va?" (för så sa jag då när jag var tretton. haha)

Eller Marie såklart, finaste Marie. Jag ska dit idag och snyta Affe som tydligen blivit förkyld. Stackars krake.

Så jag kom på att jag har två vänner i Östergötland. Elin och Marie. Jag klarar mig fasen på det. (Lite tråkigt bara när Elin går i skolan och Marie jobbar. :)

Det känns som dött lopp att gå ut och lära känna nån ny också. hur gör man det här i mjölby? "Hej, ska vi va?" Bara rakt till nån på gatan?

Men nu var jag inte alls sugen på att blogga längre, när jag skurit ner läsarskalan. Men jag orkar inte skriva i små gåtor alltid, nu kan jag ju skriva ut hela meningar! Vad härligt! :)

Hur skönt vore det inte att gå i gymnasiet? Jag skulle dansa till skolan om jag kunde och fick!

Vad hände med mitt fb-café? Jag bytte ut servitriserna till Mia och Klara och helt plötsligt så kommer det knappt in en enda gäst. Hur tänkte dom?
Sen har jag hamnat mitt i något slags drama likt en triangel och jag blir fnissig av det, som så mycket annat. Kära nån..Det förstår ni väl att jag är för gammalt för sånt här? Haha.

På tal om gammal så fyller Carro om en liten vecka och idag hittade jag vad jag ska köpa! Så snart blir det Sthlm igen. Fina, fina Stockholm! 

 

Dirty Dancing tittas det på nu. Fin film, mest av nostalgiska skäl skulle jag tro.

Idag har jag och Elin åkt runt i bilen och undrat vad follk gör på söndagar när dom inte är bakfulla? Vi kom inte på något vettigt alls. Vi var på Ikea och åt billig korv.

Sen undrar jag varför kroppen tyckte att skuldkänslor var rätta känslan efter i fredags. Ska jag aldrig komma så långt ifrån J att jag kan känna in nån annan. Det känns som att jag gjort något görfel, att jag måste ringa honom och berätta. Men hur skulle det se ut? Jaja, det lägger sig nog.

Puss då.

Igår blev det visst Linköping, för hela slanten. Jag och Elinelin sov i Linköping och eftersom jag somnar först av alla alla så fick jag en fin plats i sängen, medan Elin delade på en liten liten soffplats.
Sen var det så konstig på morgonen, att vakna bredvid en hane som inte alls var den hane jag sovit ihop med i ett års tid. Så då visste inte kroppen hur den skulle reagera riktigt. Det blev alla möjliga känslor på en och samma gång.
Jag fick diagnosen "adhd på bakfyllan" och det stämmer nog ganska bra det där. Var inte still en sekund.

Sen åkte vi hem och då sov jag i ytterligare tre timmar. Nu har jag och Elin ätit görgod mat och tittar på körslaget. Min man ska ju vinna det där, så det är bäst jag tittar. Tänker jag.

Mens. Jag hajjar inte.

För det första, det kommer blod ifrån...tårtan. Hur äckligt är inte det?
För det andra, det är bara bra för en sak, och antingen är det något oplanerat som måste tas bort, eller så måste man föda. Och vad jag har förstått så är det fan ingen smärtfri sysselsättning.
För det tredje, det gör förbannat jävla ont. Nu är det så att jag för första gången på typ hundra år (okej, fyra kanske) inte äter p-piller, så nu får man ju stå ut med värk och sånt när det väl måste komma blod från..tårtan. Helt ärligt så sitter jag här och är fascinerad. Hur fan kan det göra så jävla ont? Det är ju helt otroligt vad ont det gör. Det är nästan så man vill skratta lite, titta på magen och säga "Men lille vän" samtidigt som man kallsvettas, liggandes i fosterställning.

Nu sitter jag här och väntar på att det ska släppa. Har ätit ipren och dricker te och har liksom gett upp lite i att inte ha ont. Jag är helt avslappnad istället och bara låter det göra förbannat jävla ont.
Det känns som att man straffas för något. "Här har du för att du är kvinna" "Här har du för att du är mogen nog att föröka dig" "Här har du för att du fungerar precis som du ska"

Å, kära nån nu börjar det släppa.

Filmtips från Eric. Det verkar bra det där!



Idag är det innebandy i Boxholm! Jag har inte varit på innebandy i boxholm sen jag var typ sjutton!

Jag är inte ett dugg förvånad. Vellinge (Falsterbo) ligger mig varmt om hjärtat av flera olika anledningar, men folket som bor där har då aldrig visat minsta intresse för att välkomna några nya människor. Oavsett om det är flyktingar eller inte.
Jag kan bara tala utifrån mina egna erfaranheter och då har jag mest varit i Falsterbo. Falsterbo-borna verkar vilja se på en sak/vy utan att någonting stör ögat. Saker och ting ska se ut som det alltid har gjort och då vi har haft lägenhet där i 5-6 år (minns inte exakt) så är det nog minst en fyra fem generationer kvar tills vi kan känna oss riktigt välkomna.
Det handlar inte om att folk är elaka, det här är inte överklassen som man ser på Stureplan. Det här är Den riktiga överklassen, dom som vet att vett och etiketts första regler innebär "Att aldrig påpeka vett och etikett" Det här är den överklassen som håller minen i varenda jäkla situation. Den "trevliga" överklassen som man inte har en anning om att de egentligen föraktar en, för att dom skulle vara precis lika trevliga mot en uteliggare som mot sin egen mamma. Det är det som gör det så himla läskigt, att det går inte att läsa dom för fem öre. Man har ingen aning om var man har dessa människor. 

- Det skulle aldrig aldrig någonsin förekomma en glassförsäljare på stranden nedanför vår lägenhet i Falsterbo. För herregud vad vanligt. Herregud vad obekvämt med vanliga, dödliga människor mitt bland dessa äldre män och kvinnor som badar i pengar.
-Vi får inte ens hänga handdukar på räcket på vår egen balkong där nere. Varför? För att det stör vyn om det är så att någon står vid stranden och tittar upp mot lägenhetshuset. HÖR NI SJÄLVA HUR SJUKT DET ÄR? När jag var nere där en sommar med några vänner så var det en dam som RINGDE till mamma (som befann sig utomlands) som fick RINGA till mig i Falsterbo och be mig ta ner handduken på balkongen.
- Det finns en stor, jätte fin gräsplätt där man inte får grilla, inte sparka boll, inte spela något form av spel.
- Folk går och köper bröd på ICA i morgonrock, för att varför i helvete skulle dom klä upp sig för de som jobbar på affären?

Jag skulle kunna fortsätta med alla förbud och regler, men jag tror ni fattar grejjen. Det är så jävla vidrigt så jag skulle vilja åka ner och skaka om varenda en som bor där. Men jag vet att dom inte skulle göra en enda min.
Men det känns som att det är på väg därifrån. Det är nog bara några generationer kvar så tänker folk i Falsterbo som vanliga människor.

Saker på facebook som får mig att fnissa lite i hjärtat är dessa tre:

* Att jag är med i gruppen "Lägg ner Takida" - Jag går nästan aldrig med i grupper. Men det känns så härligt att jag tycker så illa om dom så att jag önskar att dom läggs ner. Jag ser mig själv framför mig på fester eller liknande "Lägg ner skiten". Varje gång de spelas på radio tänker jag "Lägg ner skiten" och sen fnissar jag.

* Att Cissi Ramsby är servitris i mitt café (som jag för övrigt blivit besatt av) Jag ser det framför mig som att det vore på riktigt. Cissi...servera! Och ibland skriker jag högt här hemma "SERVERA MATEN DÅ FÖR FAN CISSI!" och så fnissar jag, igen.

* Att jag är med i gruppen "Genom Göteborg för Håkan Hellström" Vilket innebär att jag ska gå runt i Göteborg en hel dag för att hedra Håkan Hellström. Inte bara det..håll i er: Jag har även varit med och DISKUTERAT vilken väg vi ska gå. Vilka guldkorn vi inte får missa. Det här är så roligt så jag inte riktigt kan vara still när jag berättar det för någon. Jag fnissar otroligt mycket över det här. Ska jag GÅ för Håkan Hellström? Kära nån.

---

 Idag bröt jag för övrig ihop här hemma för att datorn hängde sig PRECIS när jag skulle ta av löksoppan av spisen (återigen i mitt facebook-café) Så den blev förstörd och jag skällde ut datorn efter noter.
- För jag är ju jävligt stabil psykist.

Men det är alltid onsdag. Jämt, jämt, jämt är det onsdag och dom säger "dags för introtävling" på P3. Det är det roligaste som finns iofs, introtävlingar.

Idag har jag legat med två tepåsar på ögonen, för dom var ganska svullna efter gårdagens "jag vill tydligen fortfarande ha dig"-återfall. Men det är ganska bra ändå det här. För jag trodde jag var en sån där som inte kände någonting. Eller iallafall inte pratade om hur jag kände. Nu gör jag inte annat tycker jag. "Nu känns det bra hörrni" "Nu känns det fördjävligt hörrni" Och sådär håller det på. Kära nån, när det kommer till käsnslor så är jag tydligen minst i hela världen. Jag som brukade vara stor och stark och bara bita ihop och inte röra en min, nu gråter jag nästan så fort jag hör en långsam ton på radio. Nästan, iallafall.
Att en endaste människa kan röra till det så mycket.

Idag ska jag äta lunch med pappa. Han bjuer mig, eftersom det varit farsdag. That makes sense.
Sen ska jag träffa Elinelin och åka till motala och sen kolla på Johan Falk och äta nudlar. (Jag tror egentligen vi kommer äta något helt annat än nudlar)

Just nu känns det bra hörrni!

Nu stal jag bara bilder ifrån Amanda, helt utan att fråga eller nåt. Men här får ni se lite utav vad som hände i lördags:

---

Om man känner att man mår bättre av att vara med en människa, bättre än att vara utan den altså. Hur kan det då vara så fittigt att det inte är "meningen" att man ska vara med varandra?

Jag vet inte om jag bara ska gilla läget, eller kriga utav bara fan för att få som jag vill.

Nu jäklar spottas det i nävarna och här ska det gås vidare! Känslorna svänger likt pendlar och det är jag trött på nu. Framåt ska jag, och på vägen ska jag komma på vad sjutton jag ska göra med mitt så kallade liv.
Jag ska fan få det bästa livet i hela världen. Fy fan, vad bra det ska bli.

Carro gick upp klockan sex och då vaknade jag pigg och vaken som en lärka. Frukost, the voice och en liten sväng ner i källaren innan hon givk till jobbet.
tidiga mornar är bra jäkla mysiga hörni!

Idag vet jag inte alls vad jag ska syselsätta mig med fram till min buss går vid halv sex. Drömmen och resten av Sthlm finest har ju jobb att sköta, så det blir för mig att roa mig på egen hand. Nåt ska jag väl kunna hitta på.

Idag är det lite ängsligt med humöret. Men det går ju över, det vet jag ju.

Puss då!

Jag tackade nej till jobbet, så nu tänker vi inte mer på det. Jen - bra råd där. Jag tänkte precis i samma banor.

Idag har jag mysfikat med Cissi, Elin och Hanna på Mineur i gamla stan. Fantastiskt fint! Soffor som man sitter som en gud i och härliga diskussioner om det där med vem som gör nya pengar, om man helt plötsligt ska göra 100 000 nya kronor och hur man då får in dom i omlopp. Man kan väl inte bara ge dom till banken? Vems blir dom då? Så vet ni svaret på det, så svara gärna. 118100 missuppfattade helt och hållet. I vilket fall är det en fantastisk trio det där fikasällskapet.

Sen är det konstigt det där hur man helt plötsligt inser att man inte alls har lika roligt ihop med folk som man tidigare har roligast med, hur man nästan tänker "Hur tänkte jag". Och har man lite översikt så har ju egentligen ingenting förändrats. Då är det väl jag då. Som har förändrats tänker jag.

Nu är jag hos allra käraste syster och här ska det sovas alldeles nu. Imorgon lämnar jag Stockholm, med blandade känslor.

Vilka fina dagar jag har i Stockholm. Har faktiskt inte riktigt bestämt när det blir dags för hemfärd än, men antagligen tisdag.

Igår var det inflyttningsfest i Midsommarkransen och kära nån, vilken fest sen! Den avslutades på Strand vid Hornstull på kuddar med gratisöl. En trångsynt stackars Falun-bo och en Ellen som dundrade rakt in i ett bord, så låret är stenhårt idag. Men kul var det. Jag var ganska ond på Drömmen, som kanske drack några öl för mycket, men det görs bara av ren och klar kärlek, såklart.

Idag var det jag som kastade upp på morgonen, konstigt nog. Tji, fick man. Några timmar i soffan med sushi och DHW sen åkte jag till Carro och Gustaf och kollade på fantastiskt underlig skräckfilm. "Drag Me To Hell" hette skiten och jag och Gustaf satt fnissandes, nästan likt fågelholkar av förundran, med en livrädd Caroline emellan oss. Fina, fina syster!

Nu är jag själv i Solna då Drömmen har turen att ha en hane som säkerligen klappar på henne i detta nu. Jag vill också ha en klapp! Fast inte av Lucas, no offence.
Jag har faktiskt två span (tre om man räknar med Idol-Ola, då inser ni kanske ungefär på vilken nivå det ligger) :)

Imorgon ska jag känna in Cissi med flera. Känn in!


Såhär hade det kunnat se ut igår, om inte bilden hade varit tagen för flera helger sen. Men det var denna duo iallafall.

Jag vet inte varför, men jag älskar den härt reklamen:

Ja, då var man här då. Fint!

Jag vet inte om Ni alla alla minns att jag tjatade om en hane på Åhléns ett tag. Det var så att jag, för två år sen kanske, skulle ta mig in till stan för att köpa första säsongen av Mia och Klara. Jag var så där parantes-bakfull som bara jag blir, och osminkad och allmänt ocharmig. Iaf, så lyckades jag få fatt i rätt dvd och staplade mig fram till kassan, lätt framåtlutad. "Men gud, det här som är så roligt! Har du sett det? Den bästa scenen är den med Rolle när han säger "Garaget till Dammiddan, Garaget till dammiddan" Vet du vilken scen jag menar?"
Vem sjutton talar med mig, jag ser ju säkert ut som en pundare. Tänkte jag och började sakta titta uppåt mot kassan där rösten kom ifrån. Och där stod en av de snyggaste varelser jag någonsin sett tror jag. En hane alldeles precis i min smak. "OCH JAG SOM SER UT SOM SKIT" hann jag tänka innan jag log lite lätt och betalade min dvd. vaggade ut från Åhléns i sakta mak.
Varför tar jag nu upp detta igen? Jo, det ska jag tala om för er. För idag gick vi in på Åhléns för att köpa andra säsongen av Mia och Klara. Och vem står i kassan, om inte samma hane! Ett tecken! Synd bara att han tydligen glömt bort vårat moment och behandlade mig som vilken kund som helst, och inte alls som den själsfrände jag faktiskt är.
"Hej. Det blir 199. Tack, adjö" Ska han spela svår, tänker jag?

Fast när jag kom hem med dvdn så funkade inte första skiva. Jag måste alltså tillbaka. Fantastiskt, det är då det kommer hända. Det är då han kommer fria!

Ja, jag skulle ju på intervju idag. Jag hade fått för mig att det var som teamleader över telefonförsäljare. Men det var det ju tydligen inte.
Min intervju började klockan 10 (Det här går väl snabbt, tänkte jag) Jag hann precis med halv fyra tåget hem. Som en hel jäkla arbetsdag, nästan.

Det var säljare åt tele2, face2face mot företag. Bara provisionsbaserad lön. Eftersom att jag tydligen är bäst i världen på att gå på intervju så lutar det nu starkt emot att jag kommer få det. Hur fan ska jag göra? Jag vet inte alls om jag vill. Sen samtidigt kan man ju testa, tänker jag. Lika gärna som att gå hemma utan pengar så kan jag ju gå runt i Östergötland och sälja in telefoni/bredband. Svår fråga det där.

Nu åker jag iaf till Stockholm snart och tänker lämna det där bakom mig ett tag. Jag har varit utomhus i princip helad agen så jagär så kall så jag nästan dör. Får väl migrän nu efter att jag gått och huttrat. Men det är smällar man får ta.


Peace and love 2009. Jag övar nackmusklerna inför Mötley Crües spelning.
Strax efter det här söp Drömmen och Frest bort mig och jag satte mig i ett dike och åt pasta och läste Aftonbladet.

Sen har jag lite ont i magen, för att jag var så dålig på att lyssna på mammi i morse, när hon hade resfeber (Hon ska till Altea idag) hur tänkte jag, när jag inte görkramade henne och berättade hur fantastisk hon är.
För det är precis vad hon är - alldeles, alldeles, Fantastisk!
(Istället muttrade jag lite och la näsan ännu längre ner i Corren.)

Jag tror på den här dagen, stenhårt!
Vaknade, slog på P3 till tonerna av Ramlar. Då kan det ju inte bli annat än bra. Snart ska jag på anställningsintervju och sen klockan sex så sätter jag mig på fantastiska Bus4you till Stockholm! Jippi! :)

Roligast är ju innan dom kliver innanför dörren. Klaras fotarbete när hon springer med håven.
Jag tittar igen och igen och igen. och skrattar mer och mer och mer för varje gång.

Men jag dör varenda gång jag ser den här bilden:  jag ser ut som att jag sagt något som mamma Monica skulle kunna ha sagt, det ser liksom ut så på minen. Fantastiskt fult.

Sen framåt kvällen, när mustachen åkte av och mössan likaså, så måste nykomna gäster undrat vad fan det var vi föreställde.

En riktigt bra lördag, synd att den resulterade i sån väldig bakfylleångest både hos Drömmen och Lucky Luke. Jag lider lite med Er. Känner mig ansvarig som festarrangör. Haha. Jag tycker ni ska släppa det, båda två. Fast inte helt, som jag skrev till Drömmen. Kanske är bra att ha en karatefylla i bakhuvudet nästa gång ni ska känna in alkoholen.

Idag är jag alldeles jätte glad. Små glädjeexplotioner i magen då och då, som när man är nykär. Fast utan att det finns nån som kan ha framkallat den effekten på mig. (Nu spelar P3 Sweet Jacky, ujujuj. Vilken höstlåt. Det blir bara bättre och bättre.)

Förresten så träffade jag en gammal klasskompis i lördags. En som inte var någon speciell i skolan. Inte den mobbade, men heller inte den man tittade först på, så att säga. Och vad hade hänt? Jo, då hade han gått och blivit görsnygg, så jag bara gapade när jag såg honom. Jag tror han visste om det lite, för han tittade som att han fick en lite seger. "Hej, Eleonor. Får man gå före i kön" sa han och jag tittade i säkert 10 sekunder innan jag kopplade. Och han njöt av det, det såg man. "Här står jag och är görsnygg" såg man att han tänkte.

Nu ska vi se vad Elinelin har för planer för min tisdag. Och i övermorgon åker jag till Sthlm. Oj, vad jag saknar Stockholm! Synd att Gustaf har fått svinis bara, det blir nog svårt att hänga där med Carro då, tänker jag.

Om statistiken stämmer, så kommer 2010 bli ett sjuhelvetes roligt år. För det är tydligen vart annat år som gäller för min del.

2006 var så roligt, så jag visste inte var jag skulle sätta foten
2007 sög ganska så jävla hårt
2008 var, om möjligt, ännu mer fantastiskt än 2006
och nu alltså, 2009. Det har varit ett ganska pissigt år egentligen. Inte bara för att det innehöll hjärtesorg, utan för att jag redan i mars var missnöjd med så mycket. Jobb och sånt där skit som man tydligen behöver. Sommaren var bra, många gånger. Men det var en himla massa grubblande mest hela tiden.

2010 kommer bli ett fantastiskt år, jag känner det! Bara två små månader kvar, sen jävlar börjar det!

Nu är det sådär äckligt tomt i magen igen. tomt, tomt, tomt. Jag tror det är för att varje söndag/måndag så får man liksom lite separationsångest efter en fantastiskt helg. Och vips, så tänker kroppen på allt annat man separerat ifrån på senaste tiden.
Men blicken riktas framåt, det blir bäst så! På torsdag åker jag till Stockholm och träffar älskade syster! Det var längesen och jag saknar henne.
Sen ska jag hinna med cissi också. Och Drömmen såklart, men hennes fina tryne (fylletryne :)) såg jag ju i helgen.

Så har Amanda inflyttningsfest i kransen på lördag. Fina tider!

Igår dansade vi så mycket så att jag har träningsvärk på framsidan på låren idag. Var det Limbo, tänker jag?
Riktigt lyckat, alltihop!

Jag har visst glömt bort att jag har en kamera, så  det blev inte mycket bilder från min sida. Men jag vet andra som har, så håll ut!

Uppdaterar:
Men se här förresten. Logga in på facebook och känn in: http://www.facebook.com/profile.php?id=639250977&ref=ts#/album.php?aid=339657&id=904895018