Konstigt det här med känslor.
Jag har kommit på mig själv med att inte tänka alls så mycket på Jens längre. Vilket jag trodde skulle vara en stor jävla lättnad när jag kom på. Men istället så blir jag görledsen när jag kommer på mig själv med att inte tänka på honom. Ska jag komma över honom nu? Vi som fan var bäst i världen.
Sen så blir jag arg på känslorna. Först är jag görledsen för att jag inte kommer över honom och sen när jag börjar göra det så blir jag görledsen för det.
Men det är sorgligt på något sätt, att jag inser att jag inte vill ha honom längre. Att det verkligen inte kommer bli vi igen. Och när jag tänker så, så vill jag bara krypa upp bredvid honom, klappa lite på den där fina kinden och sen somna. Och sova tills allt det här är över, på ett eller annat sätt.
Sen kanske det bra är att jag är ovan över att inte vilja ha honom mest av allt i hela världen.
Nu: Riverside.
Sen så blir jag arg på känslorna. Först är jag görledsen för att jag inte kommer över honom och sen när jag börjar göra det så blir jag görledsen för det.
Men det är sorgligt på något sätt, att jag inser att jag inte vill ha honom längre. Att det verkligen inte kommer bli vi igen. Och när jag tänker så, så vill jag bara krypa upp bredvid honom, klappa lite på den där fina kinden och sen somna. Och sova tills allt det här är över, på ett eller annat sätt.
Sen kanske det bra är att jag är ovan över att inte vilja ha honom mest av allt i hela världen.
Nu: Riverside.
Kommentarer
Trackback
