BortsprungenKatt

Christian gör så gott han kan här för att avlasta och servar med mat och går med Elton de få minutrarna han inte äter. 

Men det är svårt att komma ifrån att det är jag som gäller nu, i den här lilla killens liv. Jag har ju den där maten som LCK saknar. 

Idag ska vi på efterkontroll i Motala sen ska vi ut och inviga vagnen. Jag får väl lägga mig bredvid där i och amma under tiden om det fortsätter såhär. Förhoppningsvis blir han mättare nu när det inte bara är råmjölk. 

Ska fråga ihjäl dom idag på BVC om napp, för jag känner att det kommer nog gå åt en sån framöver. 

Här ligger jag vaken mitt i natten och tittar på bilder på vår alldeles görfina son som kom igår. 

Hade jag inte haft typ kramp i högersidan för att jag legat så mycket däråt och tittat så hade jag tittat på honom irl, men den axeln behöver verkligen en paus. 

Längtar tills det blir morgon och man får gå upp och fortsätta titta på honom. 

 

Jag borde ju vara dötrött, men icke. Jag ligger och tänker på förlossningen och då tänker jag att jag lika gärna kan skriva ner den lite lätt. 

Jag har ju, under någon vecka haft väldiga förvärkar under nätterna. Ganska direkt rätt intensiva (40-60 sekunder långa från början) men inte så täta. En var tionde minut under någon hel natt men så fort det blivit morgon/dag har de varit som bortblåsta. 

Och de har gjort för ont och haft lite för mycket kraft för att vara förvärkar, så jag har väntat och väntat på att det ska eskalera i täthet så härligheten kunnat dra igång. 

 

Eftermiddagen/kvällen i måndags så drog det igång igen, ännu lite kraftigare och ännu lite tätare. 3-4 minuter mellan värkarna och jag ville egentligen ner till 2,5 minuter då vi har en bit till bb och man alltid hör om alla som blir hemskickade. 

Men helt plötsligt kom två så jäkla kraftiga värkar på 1,20-1,30 sekunders ihållning och jag kände att hade jag varit på rätt plats så hade jag bett om minst lustgas. 

 

Detta gjorde att jag sa till Christian att vi skulle åka in, klockan var då fyra på natten och jag var helt övertygad om att vi skulle få åka hem igen, det sa i princip hon jag pratade med på bb också. 

Men vi åkte iaf. 

 

Väl på bb, vid fem på tisdagmorgonen, möttes vi av en barnmorska och jag ville nästan spela lite mer gravid än vad jag var för jag kände mig absolut inte som en kvinna som var nära att föda. 

 

Ctg kopplades in och på 15 minuter lyckades en ynka värk registreras och barnmorskan sa lite pliktskyldigt "jag ska se hur öppen du är" in med "näven" och sen gjorde hon världens största ögon. Jag var visst öppen sju centimeter. Jag var en sån där lurig än som inte kände av värkarna så mycket, eller helt enkelt en jävel på att hantera smärta, sas det. (Vänta ni.. Ungen är inte ute än) 

 

Det var bara att kila ner och parkera om bilen och bära upp väskorna och sen bo in sig lite. 

Några värkar till och vips då var jag öppen åtta och sen öppen tio. 

 

Alla var så impade att jag nästan skämdes. Lite ursäktande sa jag flera gånger "alltså jag har haft väldigt ont" 

 

Allt stannade av framåt gryningen, precis som senaste veckan hemma men barnmorskorna lovade isf att ta fram "stora verktygslådan." Ett barn utlovades helt enkelt under dagen. 

 

Vid halv elva togs det hål på hinnorna så att vattnet gick och värkarna fick lite mer fart. Lite värkstimulerande dropp och helt plötsligt hände så mycket att vi inte vågade lämnas ensamma. In med personal och upp på pilatesboll med Christian och riskudden bakom. 

Nästan lite lättat utbrast jag "jag tänkte väl att det skulle göra ondare att föda barn" och tog de flesta värkarna med lustgas. 

 

Allt alla bara vrölade hela tiden var "är det krystvärkar Eleonor, är det krystvärkar?" Och jag vrölade tillbaka att jag visste ingenting. (Vilket nog är ett ganska klart tecken på att det inte var krystvärkar på gång.) alltså jävlarrr vad det var tufft där ett tag, jag låg mest och vrålade som ett djur in i lustgasen medan personalen byttes ut (tredje skiftpersonalen vi då träffade på) 

 

Jag vet inte hur många jag tog i hand med där jag låg i gynställning och hatade typ allt och alla. Slängde ur mig varenda förlossningsklyscha tror jag. "Alltså det kommer inte gå. Ni får snitta. Hur fan tänkte jag när jag trodde jag skulle klara det här" 

"Du är så jätteduktig eleonor" var ju en ganska klen tröst, vad fan ska dom säga annars liksom? Inte fan kom det ut nån unge. Så kändes det iaf. 

 

Som tur var så fanns ju Christian med. Christian som liksom blev nån slags länk till verkligheten och vad allt handlade om. Christian som påminde mig om varför jag faktiskt låg där och kämpade. 

 

Sen helt plötsligt ändrade värkarna karaktär och krystandet började. Det var ju en helt annan smärta. Typ skönt när man gjorde rätt och helt jävla totalvidrigt när man gjorde fel eller när det var dags att släppa värken. Sandra har berättat för mig att det gör så hemskt ont när barnmorskan står och trycker tillbaka barnet i värken för att det inte ska gå för fort och det kan jag ju utan att blinka skriva under på. 

Jag fick tänkta en extra gång för att inte ta båda mina ben, all min kraft och sen sparka henne åt helvete och föda ut ungen. 

 

Det är så knäppt, man har en krystvärk och tänker nu släpper jag den, jag orkar inte mer, men upptäcker att kroppen fortsätter krysta i säkert 3-4 sekunder och det var alltid vid de sista sekundrarna som man förstod att det hände grejer. Sen ska ju ungen "joja" sig ut. Inte heller helt skönt att känna ett huvud åka ut och in. 

Vips så hör jag Christian "men kolla Ellen" och där låg det ett barn på min mage. Jag kände verkligen hur den "gled ur mig" det sista. Liksom lite varenda kroppsdel raslade förbi av bara  farten efter att axlarna var ute. 

 

Sen hade Chrille som tur var berättat att det ju är lite extrajobb när moderkakan ska ut och det hade jag nog inte varit helt beredd på annars. För mig blev det lite som en till förlossning, fast på några minuter bara. Det gjorde också jävligt ont tyckte jag. 

 

Sen låg jag och Christian och tittade på vår fina mörkhåriga son medan personalen "städade upp" i mitt underliv. Jag är inte helt hundra på hur de sa, men jag tror jag har ett par stygn på yttre delen, alltså sånna mindre bristningar. Nästan min första fråga: "hur trasig är jag" haha. 

Men det såg fint ut och känns helt okej för att ha fött ett barn. 

 

Så fort han var ute så rann liksom allt det onda bort och jag blev så himla medveten helt plötsligt. Från att ha jobbat djuriskt och nästan lite frånvarande så började jag liksom landa i verkligheten igen. Såg mig omkring och registrerade vilka som var i rummet. Pussade ihjäl Christian som är den absolut bästa människan i hela världen. 

Jag hade absolut inga "aldrig mer" känslor utan insåg ganska snart att det där kommer jag vilja göra om om ett par år. 

 

14,26 var han ute. 3780 gr och 54 cm. Och det blev bara lustas som smärtlindring. (Eller ja, riskudden och pilatesboll går kanske under den kategorin) 

Han har inte riktigt något namn än men heter tills vidare Elton, precis som innan. 

 

En väldigt lyckad förlossning såhär med facit i hand och jag längtar ihjäl mig efter att få lära känna den här lilla lilla människan. Och att han ska få träffa alla er underbara människor som jag känner. 

 

Och alltså jag är så jävla impad av Christian och personal på bb. Det hade verkligen aldrig gått utan dom. Alla fortsätter säga att det är jag som gjort hästjobbet och jag kan förstå tanken, men allt det som var jobbigt med förlossningen är liksom som bortblåst. Sen minns jag såklart att det gjorde så ont att jag ville hoppa ut genom fönstret, men kroppen är ju så smart som inte registrerar smärta så, man kommer ju nästan aldrig ihåg hur något gjorde ont. Bara att det gjorde ont. 

 

Nu ska jag lägga mig åt "rätt" håll i sängen och titta på mina favoritpersoner. Måste kanske fälla en liten tår också, underbara jävla värld. 

Förresten var det tur vi åkte in där vid fyra på natten iom att värkarna avtog på morgonen, annars hade jag kanske gått gravid fortfarande med min trötta livmoder som aldrig satte fart. (Berodde förmodligen på att det gått så mänga dagar med värkar. Livmodern orkade ju sen när det väl var dags och den fick en liten knuff på vägen. 

Härrrligt med måndag! Jag är ju numera föräldraledig och har inget alls på tapeten. Har kollat mailen ungefär 12 gånger på morgonen och känner mig nästan lite utanför som inte fått några alls. Jag får jobba lite i smyg medan jag har tid. 

 

I natt har jag sovit som en jäkla stock. Så himla skönt! Vi la oss halv nio (gissar att alla grannar trodde vi var inne och födde barn då det var becksvart hemma hos oss redan då.) Christian tittade på serier och jag somnade. Bortsett från en förvärk vid elva och en vid ett så sov jag nonstop till halv sex. Alltså den lyckan när jag vaknade! <3 älskar nu igen att vara gravid. 

 

Så nu är det full njutning av lugnet före stormen här, jag ska städa och sånt där, gå promenader och baka en massa goa' grejer etc. etc. Eller så ligger jag bara på soffan och kollar på dum-tv hela tiden. Jag ska helt enkelt känna in och göra precis vad jag vill. 

 

Men så himla synd att jag inte har några bilder att visa. Jag kan tipsa om I anneli som jag kollade igenom (igen) under helgen och på riktigt gapskrattade. Eller The Following där säsong två nu börjat. (Båda länkarna är streamingsidor.) 

 

Förresten pratade jag med min mamma idag, hon har planerat att åka till Åre på onsdag (sitt boarnboarns beräknade födelsedag, inget konstigt alls tydligen) och hade problem med var Isabell skulle bli av resten av veckan. (Av ganska uppenbara skäl så har hon huvudansvaret för hunden nu i dessa väntans tider) 

Mammi till höggravid Eleonor: "Jag hade räknat iskallt med att barnet skulle komma under helgen förstår du... plus/minus tre dagar brukar man säga från BF"

Eleonor till mammi: (Inte ett jävla ljud...är så tyst så jag hör min egen aggresiva puls i öronen.)

Det har nu blivit lite av en princip-sak att inte föda alls. På hur jävla länge som helst.  

 

Nu ska jag snart åka och handla. 

 

Hej hej!

Till i fredags hade ju jag tänkt att det passade bra att ha fått ett barn, det blev inte så (..surprise..) nya bud är måndag, då Christian har beställt det. Själv tror jag på tredje mars. (BF är på onsdag, 26e februari.)

 

Jag har sånna JÄVLA förvärkar på nätterna. Eller alltså det är ju tur att det inte gör ont ens det minsta mellan värkarna för annars skulle man ju bli helt dum i huvudet. I natt har jag legat var tionde minut och flåsat/sträckt/kurat ihop/vridit och vänt mig ur värkar. Till sist satte jag mig i soffan, jag har ändå inget planerat på dagarna mer än att vänta barn och sen i onsdags har värkarna varit som bortblåsta på dagen, så jag tänkte att då får jag väl sova då istället då. 

 

Nu sitter jag här, den tid jag hade tänkt sova och är ju inte alls trött, där emot har jag börjat inse hur jävla ont det här ska göra (föda boarn) och VÄNTA...varför har jag lurat i mig själv att jag skulle vara bra på att hantera smärta...vad har jag fått det ifrån? JAG HAR VÄL ALDIRG VARIT UTSATT FÖR SMÄRTA. Så jävla puckat att gå på det. Jag skar mig i tummen en gång, det är väl det ondaste jag varit med om, då skrek jag och slogs när det inte gick över. Arg på nån liksom. 

Så det blir kul det här. kanonkul. 

 

Sen måste det ju finnas ett enklare sätt att vänta barn, någon liten felsökningsfunktion vore ju på sin plats när man nojjar ihjäl sig över att man kanske inte känt nån fosterrörelse på ett tag, eller vad man nu nojjar sönder över. (Nu känner jag bra fosterrörelser, så jag är inte orolig. Men man blir ju ibland.) 

Jag gillar inte att det bara är jag som kan känna så att allt känns rätt. 

 

Nu ska herrarna gå i mål här med sina härliga skidor. En vacker dag kommer jag sluta blogga om förlossningstankar, tills dess får ni väl sluta läsa då för tusan om det är så tråkigt. 

 

 

 

Hej hej!

 

Till idag har jag beställt vårt boarn. Det skulle passa bra, för På Spåret är slut för säsongen och jag jobbar ändå min sista dag så i eftermiddag kan jag gärna leverera bebis så jag har något att göra. 

Än är det inte jättemycket som tyder på att hen kommer ut idag, förutom en natt med förvärkar så jag knappt sovit, men de är som bortblåsta nu på morgonen och jag gissar att Elton sover som en stock för det var nog rätt jobbigt där inne i natt. Det var iaf jobbigt här på utsidan att SÅJÄVLAFORT jag somnat vakna av en värk som man inser ska bli tiotusen gånger värre, fast det redan gör ont som sjutton. 

Jag somnade iaf mellan ett och fem vilket var skönt för först trodde jag inte jag skulle få en endaste blund. 

 

Nu har jag till o med fått ok från försäkringskassan, jag får vara föräldraledig. Tackarrrrr. Listerna är på plats i barnrummet, så nu börjar verkligen väntan här. 
Var ju hos barnmorskan igår och hon låter så himla överpepp på att bebisen kommer exakt när som. Så jäkla onödigt egentligen, det kan ju lika gärna gå över tiden två veckor och då ska jag alltså gå här och hoppas varje sekund bara för att hon sagt "ååååååååååååååå, vad långt ner den är nu" "Du får tid för igångsättning men det tror jag verrrrrrrkligen inte ni behöver oroa er för. Vi ses nog inget mer innan bebisen är ute." Och när vi gick tjoade hon glatt "LYCKA TILL!" Och jag spyr ju lite över det där för den kommer när den kommer. Samma när folk säger "åååå, vad magen sjunkit nu kommer den när som" För det är ju faktiskt så, att oavsett hur det går (alltså om det blir igångsättning eller ej) så kommer den ju faktiskt jäkligt snart. Och vi kanske kan lämna det där. Tack för mig, tack.

 

 

(Ps. kommer jag in, fortfarande uppenbart gravid, på mitt kontor så är kommentarer som "Ingen bebis än?" ganska onödiga också, uppenbarligen har den ju inte kommit eftersom att jag är flodhäststor och dessutom befinner mig på jobbet och inte på BB. ds.) (Inget ni som tidigare varit gravida behöver höra igen gissar jag. Det här känns nog igen.) 
(ps2. Ovanstående regler gäller endast barnmorskor och flyktigt bekanta. Ni vänner/familj får såklart fråga och heja hur mycket ni vill, er gillar jag ju på riktigt. ds) 

 

 

 

Jag sitter och väntar på att Christian ska komma hem för vi ska till barnmorskan och lyssna, klämma, känna på Elton. Eller vad det nu ska göras. 
Jag roar mig såhär under tiden:

 

Vi har beställt tapeter till hallen. Va kul va! Vi har ju först en liten hall, som man kommer in i genom stora "entrén" och sen en stor hall med trappan upp och alla alla dörrar till alla alla rum. 

Då har vi tänkt sisåhära, i lilla hallen blir det denna här:

Våren är ju på ingång, känner ni? Alldeles himla underbart! Jag fick tidigare i morse se min favoritfilm "solfilmen" på vädret. Ni vet den där när man ser hur många minuters solljus extra man fått sedan föregående vecka. ungefär en halvtimma, fantastiskt! 

 

Nu börjar jag tänka på vårskor. Jag är ju en trogen converseanvändare och även om de såklart kommer hänga med ibland även denna vår så är jag faktiskt ganska mätt på de där skorna. Så nu ska jag leta fram den perfekta vårskon. 

 

Hur gör man egentligen? Googlar vårsko inspo 2014 och hoppas att den perfekta skon ligger där bland bilder? Jag får testa och återkomma med resultat. 

 

Jag sitter och planerar vad för lunch som ska intas idag. igen. 

 

Jag har kommit fram till att ikväll blir det hemmagjord pizza, TISDAGSMÖÖÖÖJS. Fyfan va gott ändå va. Spenat och mozarella och (den som ändå fick äta) parmaskinka och valnötter kanske. Det blir kul det. 

 

Men lunch som sagt, först. 

 

Men fyfan, vad tråkig jag är nu. Mors!

 

 

Alltså jag är så himla pigg! Inser nu hur jäkla sjuk jag var förra veckan. Det är ju så här man ska må! Då kom jag knappt ur soffan och nu skulle jag helst av allt vilja ställa mig på ett löpband och springa for ever till den här springiga låten

 

Så himla gött att vara i slutet av graviditeten. Jag har ingen som helst foglossning, känner mig inte alls lika stel och flodhäst-stor längre (vanesak gissar jag) och slipper vakna varenda gång jag råkar göra minsta rörelse i sömnen. 

Och hur det än är så är det ju inte långt kvar tills det desutom kommer ut en unge av det hela, även om jag skulle råka gå över tiden ett par veckor. 

 

Jag har kommit in i något nytt stadie, som jag förstår infaller såhär nära förlossning, jag är liksom klar nu med det här. Inte bara så att jag är trött på det, utan jag känner att huvudet har gått vidare till nästa stadie (mammi-stadiet) och kroppen har inte riktigt hunnit med. Jag blir nästan provocerad över att jag inte fött än, vissa gånger. "Men vafan, ge mig mitt barn" lite den. Jag är klar nu, jag lovar. Inte det minsta rädd över att inte greja mammarollen eller ha ett barn for ever. Bring it on. 

 

Det känns som när man sitter själv färdigpåklädd och iordning i hallen och väntar på någon som som ännu inte kommit ur duschen. ALLTSÅKOMIGEN. 

 

Den där vita trälisten som ska dela av tapeterna är allt som saknas nu i Eltons rum. Annars helt färdigt! :)

 

Före: 

Vi håller ju på och håller på med vårt härrrliga hus. Eller ja, ni förstår kanske att det är mest Christian som håller på? Konstigt nog så kan jag köpa det, jag är nog helt enkelt så gravid och trött att jag inser att jag inte borde hålla på och studsa runt och bära tungt och krypa i golvhöjd och så. 
Men alltså Christian <3 Vilken jävla kämpe. Först jobbar han hela dagarna, sen fixar han med hallen, sen tränar han, sen fixar han mer med hallen, sen sover han och så om igen. VARJE DAG. Jag är så evigt imponerad och tacksam att jag har en så himla fin kille. 

 

Hallen! - Känns lite som ett evighetsprojekt. Vi tittar lite hur det såg ut före vi satte igång: 

Men jag börjar bli återställd. PRISA gud, har ni hört nåt så fantastiskt!

Idag åt jag en helt vanlig frukost med kaffe (<3) och bröd och ost och hela baletten. Här har jag legat och petat i mig resorb med tesked och blåbärssoppa och ibland alldeles för många (typ 2) klunkar vatten som jag behövt tömma ut på en sekund. 

...ansiktet på en spysjuk. Jag fattar inte vad jag har för konstig åkomma, lite risig kista igår, en liten (eller okej, en stor) kräksning idag och där emellan har jag fått pilla i mig vatten, blåbärssoppa och lite pasta. Fast fått behålla det. Fram tills för en timma sedan då. 

Yrt. När jag hade vinterkräksjukan för några månader sedan så var det liksom ingen tvekan. Jag spydde ju så jag trodde livet rann ur mig. 

 

Ironiskt nog har våra tapeter till barnrummet kommit idag. IDAG. Vilka jävla idioter, vi har väntat sen typ tionde januari och de har varit försenade sedan dess..och så kommer dom idag, när jag inte orkar annat än att byta kanal på tvn och pilla med datorn. 

 

Iofs är jag nog lite bättre nu när jag äntligen fått kräkas, hatar att gå runt och må illa i tusen år. 
Men, men....det blir alltid lite bättre innan man dör säger dom ju. Så vi får väl se om det blir någon satans tapetsering. 

 

Kära, gode boarn. Ligg still. 

Så jag kollar på Malousan och pillar i mig vatten med sked. 

Det var bara det jag ville berätta. Så att ni vet. Puss! 

Alltså jag gör en sån jäkla rip off och tänkte visa några februari genom åren. Så himla kul med blogg, så man kan gå tillbaka och se vad man haft för sig under alla alla år. 

 

För sju år sedan (2007) Hade jag precis flyttat till Stockholm och var tydligen svarthårig och storrökare. Jag hängde med Daniel hela, hela dagarna för vi var så himlans fattiga. 

För fem år sedan (2009) besökte jag och Drömmen Örebro och kollade på Håkan på Conventum. 

Här kör vi på de Svenska ur-skräckisarna istället för nymodernigheter. Nåja. 

När jag vaknade ur min pyssling-dröm hade vi strömavbrott, som tur är verkar det vara hela gatan. Hade hatat om elen gått sönder i vårt hus bara. 

Nu ska jag försöka sova vidare trots pysslingar på golvet. 

Här får ni en bild på mig som visst är på tjocken. Man kan tycka att det var lite puckat att stoppa näven i analkanalen (okej, ni ser att den inte är där va?) när Christian stod redo med kameran. Vad trodde jag? Att det inte skulle synas? 

Igår blev vi bjudna på morotskaka av Elin, det var gött! 

Så här såg det ut när jag, Eric och Charlie fotograferade:

Mitt bästa tips istället för dyr stoppning eller vadd, köp 12-kronors-kuddar på Ikea och knyck stoppningen ifrån. 

Hejdå från händiga Dellen. 

Ganska nyss såg jag en liten dröm-familj gå förbi på torget här utanför jobbet, så himla mysiga! Mammi-Dröm Pappi-Luke och lillelilleLudde. 

 

Det har ju varit helg, det har det. Våra helger skiljer sig inte så mycket från varandra längre Det är på spåret, Ikea, spackling, och annat hemmafix som gäller. Och så lite gos med hunden