BortsprungenKatt

Här ligger jag vaken mitt i natten och tittar på bilder på vår alldeles görfina son som kom igår. 

Hade jag inte haft typ kramp i högersidan för att jag legat så mycket däråt och tittat så hade jag tittat på honom irl, men den axeln behöver verkligen en paus. 

Längtar tills det blir morgon och man får gå upp och fortsätta titta på honom. 

 

Jag borde ju vara dötrött, men icke. Jag ligger och tänker på förlossningen och då tänker jag att jag lika gärna kan skriva ner den lite lätt. 

Jag har ju, under någon vecka haft väldiga förvärkar under nätterna. Ganska direkt rätt intensiva (40-60 sekunder långa från början) men inte så täta. En var tionde minut under någon hel natt men så fort det blivit morgon/dag har de varit som bortblåsta. 

Och de har gjort för ont och haft lite för mycket kraft för att vara förvärkar, så jag har väntat och väntat på att det ska eskalera i täthet så härligheten kunnat dra igång. 

 

Eftermiddagen/kvällen i måndags så drog det igång igen, ännu lite kraftigare och ännu lite tätare. 3-4 minuter mellan värkarna och jag ville egentligen ner till 2,5 minuter då vi har en bit till bb och man alltid hör om alla som blir hemskickade. 

Men helt plötsligt kom två så jäkla kraftiga värkar på 1,20-1,30 sekunders ihållning och jag kände att hade jag varit på rätt plats så hade jag bett om minst lustgas. 

 

Detta gjorde att jag sa till Christian att vi skulle åka in, klockan var då fyra på natten och jag var helt övertygad om att vi skulle få åka hem igen, det sa i princip hon jag pratade med på bb också. 

Men vi åkte iaf. 

 

Väl på bb, vid fem på tisdagmorgonen, möttes vi av en barnmorska och jag ville nästan spela lite mer gravid än vad jag var för jag kände mig absolut inte som en kvinna som var nära att föda. 

 

Ctg kopplades in och på 15 minuter lyckades en ynka värk registreras och barnmorskan sa lite pliktskyldigt "jag ska se hur öppen du är" in med "näven" och sen gjorde hon världens största ögon. Jag var visst öppen sju centimeter. Jag var en sån där lurig än som inte kände av värkarna så mycket, eller helt enkelt en jävel på att hantera smärta, sas det. (Vänta ni.. Ungen är inte ute än) 

 

Det var bara att kila ner och parkera om bilen och bära upp väskorna och sen bo in sig lite. 

Några värkar till och vips då var jag öppen åtta och sen öppen tio. 

 

Alla var så impade att jag nästan skämdes. Lite ursäktande sa jag flera gånger "alltså jag har haft väldigt ont" 

 

Allt stannade av framåt gryningen, precis som senaste veckan hemma men barnmorskorna lovade isf att ta fram "stora verktygslådan." Ett barn utlovades helt enkelt under dagen. 

 

Vid halv elva togs det hål på hinnorna så att vattnet gick och värkarna fick lite mer fart. Lite värkstimulerande dropp och helt plötsligt hände så mycket att vi inte vågade lämnas ensamma. In med personal och upp på pilatesboll med Christian och riskudden bakom. 

Nästan lite lättat utbrast jag "jag tänkte väl att det skulle göra ondare att föda barn" och tog de flesta värkarna med lustgas. 

 

Allt alla bara vrölade hela tiden var "är det krystvärkar Eleonor, är det krystvärkar?" Och jag vrölade tillbaka att jag visste ingenting. (Vilket nog är ett ganska klart tecken på att det inte var krystvärkar på gång.) alltså jävlarrr vad det var tufft där ett tag, jag låg mest och vrålade som ett djur in i lustgasen medan personalen byttes ut (tredje skiftpersonalen vi då träffade på) 

 

Jag vet inte hur många jag tog i hand med där jag låg i gynställning och hatade typ allt och alla. Slängde ur mig varenda förlossningsklyscha tror jag. "Alltså det kommer inte gå. Ni får snitta. Hur fan tänkte jag när jag trodde jag skulle klara det här" 

"Du är så jätteduktig eleonor" var ju en ganska klen tröst, vad fan ska dom säga annars liksom? Inte fan kom det ut nån unge. Så kändes det iaf. 

 

Som tur var så fanns ju Christian med. Christian som liksom blev nån slags länk till verkligheten och vad allt handlade om. Christian som påminde mig om varför jag faktiskt låg där och kämpade. 

 

Sen helt plötsligt ändrade värkarna karaktär och krystandet började. Det var ju en helt annan smärta. Typ skönt när man gjorde rätt och helt jävla totalvidrigt när man gjorde fel eller när det var dags att släppa värken. Sandra har berättat för mig att det gör så hemskt ont när barnmorskan står och trycker tillbaka barnet i värken för att det inte ska gå för fort och det kan jag ju utan att blinka skriva under på. 

Jag fick tänkta en extra gång för att inte ta båda mina ben, all min kraft och sen sparka henne åt helvete och föda ut ungen. 

 

Det är så knäppt, man har en krystvärk och tänker nu släpper jag den, jag orkar inte mer, men upptäcker att kroppen fortsätter krysta i säkert 3-4 sekunder och det var alltid vid de sista sekundrarna som man förstod att det hände grejer. Sen ska ju ungen "joja" sig ut. Inte heller helt skönt att känna ett huvud åka ut och in. 

Vips så hör jag Christian "men kolla Ellen" och där låg det ett barn på min mage. Jag kände verkligen hur den "gled ur mig" det sista. Liksom lite varenda kroppsdel raslade förbi av bara  farten efter att axlarna var ute. 

 

Sen hade Chrille som tur var berättat att det ju är lite extrajobb när moderkakan ska ut och det hade jag nog inte varit helt beredd på annars. För mig blev det lite som en till förlossning, fast på några minuter bara. Det gjorde också jävligt ont tyckte jag. 

 

Sen låg jag och Christian och tittade på vår fina mörkhåriga son medan personalen "städade upp" i mitt underliv. Jag är inte helt hundra på hur de sa, men jag tror jag har ett par stygn på yttre delen, alltså sånna mindre bristningar. Nästan min första fråga: "hur trasig är jag" haha. 

Men det såg fint ut och känns helt okej för att ha fött ett barn. 

 

Så fort han var ute så rann liksom allt det onda bort och jag blev så himla medveten helt plötsligt. Från att ha jobbat djuriskt och nästan lite frånvarande så började jag liksom landa i verkligheten igen. Såg mig omkring och registrerade vilka som var i rummet. Pussade ihjäl Christian som är den absolut bästa människan i hela världen. 

Jag hade absolut inga "aldrig mer" känslor utan insåg ganska snart att det där kommer jag vilja göra om om ett par år. 

 

14,26 var han ute. 3780 gr och 54 cm. Och det blev bara lustas som smärtlindring. (Eller ja, riskudden och pilatesboll går kanske under den kategorin) 

Han har inte riktigt något namn än men heter tills vidare Elton, precis som innan. 

 

En väldigt lyckad förlossning såhär med facit i hand och jag längtar ihjäl mig efter att få lära känna den här lilla lilla människan. Och att han ska få träffa alla er underbara människor som jag känner. 

 

Och alltså jag är så jävla impad av Christian och personal på bb. Det hade verkligen aldrig gått utan dom. Alla fortsätter säga att det är jag som gjort hästjobbet och jag kan förstå tanken, men allt det som var jobbigt med förlossningen är liksom som bortblåst. Sen minns jag såklart att det gjorde så ont att jag ville hoppa ut genom fönstret, men kroppen är ju så smart som inte registrerar smärta så, man kommer ju nästan aldrig ihåg hur något gjorde ont. Bara att det gjorde ont. 

 

Nu ska jag lägga mig åt "rätt" håll i sängen och titta på mina favoritpersoner. Måste kanske fälla en liten tår också, underbara jävla värld. 

Förresten var det tur vi åkte in där vid fyra på natten iom att värkarna avtog på morgonen, annars hade jag kanske gått gravid fortfarande med min trötta livmoder som aldrig satte fart. (Berodde förmodligen på att det gått så mänga dagar med värkar. Livmodern orkade ju sen när det väl var dags och den fick en liten knuff på vägen.