Kebnekaise räcker ut tungan och kammar hem segern.
Idag under vår föreläsning så snackade jag och Anna om Kebnekaise. Hon sa att Kebnekaise inte alls är Sveriges högsta berg, utan att det är för att det är en så grymt hög snöhög längst upp som gör att berget kniper segern.
Fantastiskt drygt av Kebnekaise tycker jag, som ser till att hamstra snö så att det går om något annat berg i höjd. Mycket snö är det ju, det ser man.
(Googlad bild. Jag har inte varit där själv)
Sen jämförde vi Kebnekaise med Bamses åsna, ni vet det där avsnittet där Åsnan vinner ett lopp för att han räcker ut tungan. Sen var skrattfesten ett faktum. Svårt att sansa oss efter det och tårarna sprutade av allt skratt.
Sen kan det ju också vara så att jag är sjukt övertrött, men roligt var det.
Förresten så kan jag tipsa om att titta på Bamse på youtube, galet det där!
Och jag har skype nu! Har redan hunnit prata med krillan och det räcker för mig, det var precis därför jag skaffade det!
Det blev inte en kryssning, det blev två. Nu saknar jag sällskap här, fast är ganska så görtrött också så det ska bli fint att sova. Mer bilder finns på facebook, om ni vill se.
På lördag ska jag till Sofia! Fan, roligt nästan jämt!
Jag trivs så jävla bra just nu. Varje morgon jag vaknar så vill jag rusa upp ur sängen och springa upp på väggarna, via taket och sen ner på golvet igen. Runt, runt, runt, liksom. Kan knappt somna för det ska bli så mysigt med morgon. Lite som dag innan julafton varje dag. Snart vår, sen sommar och allt det där vet ni. fast just nu då? Just nu är det också hur fint som helt. Glöm inte det!
Justja, VG på Duggan, tack för två bonuspoäng på tentan! Jag är fan bäst.
Dagen började med att jag skulle diska en bordskniv med en disksvamp, då gjorde jag sådär att jag vek svampen om kniven och drog. Tyvärr hade visst mitt lillfinger kilat sig emellan svampen och kniven, så jag skar helt jävla görhårt rakt in i fingret, med en taggad bordskniv. Skönt.
Sen åkte jag till stan och mötte Lelle. Lelle hette egentligen Lennart och var från Trollhättan från början, fast hade bott i Uppsala i 15 år så han hittade så himla bra, så hade han bott i Gävle också. Eller han o kärringa' såklart. Lelle var den som jag köpte cykeln av. Så nu har jag äntligen köpt en cykel. Lelle var fantastiskt, han höll på att explodera av extas när jag sa att jag var från mjölby, för där kände han minsann en Gullan.
Svårt att återberätta Lennart, han måste upplevas. Hoppas ni träffar honom nångång.
Bilden på cykeln gör den inte riktigt rättvisa, dels är det med mobilkameran och så.
Jag fick ett mail ifrån en Emma på rockfoto, som frågade om jag ev. hade några Håkan-saker (konsertbiljetter, planscher, tshirtar etc.) hemma som jag kunde fota (Dom ska ge ut en fotobok om Håkan.) Om jag EVENTUELLT? Jag har för fasen lådvis. Jag visste inte var jag skulle börja.
Det blev några "printscreen" från den rosa boken, som varit med mig så länge. Och lite vinyl-bilder och sånt där. Hon tyckte att jag skulle fota mig själv i en Håkan-tshirt. jag kände lite att där gick gränsen. Ska jag figurera i en fotobok om Håkan Hellström, näejagtrorintedetva.
Under en helg i Järvsö stickade jag en halsduk. Det här blev slutresultatet, Kristin har dissat min halsduk sen hon såg den första gången. Jag hissar den fan!
Jag trodde nästan det var vår bakom min rullgardin först, men det var fortfarande snö. men det gör inget, inte när det är såhär vackert som det är idag!
Inte heller när man har en så himla fin helg i ryggen som jag har. Den har innehållit vackra vänner som Johanna frest, Cissi, Hanna och Sofia.
Snart ska jag äta så mycket frukost så jag inte vet vad, sen ska jag plugga matte, matte, matte och om jag har vinden i ryggen ska jag även köpa en cykel.
Vet ni vad? Jag har ju en ny (för mig) dator nu, och det finns sånt där bra minneskorts-hål, superbra för mig som tappat bort min kabel till kameran. Så nu kan ni vänta er bilder igen. Jag ska bara ladda kameran och göra något värt att fota.
Idag skrevs det dugga. Det gick nog fasen bra alltså, fast jag vill ha den rättad nu! Jag vill att kajsa knackar på dörren och säger: "SÅ!" och räcker över den med ett härligt VG. haha.
Sen trodde jag aldrig att jag skulle säga detta..men jag vill ha en cykel! Det suger att betala buss varje gång man ska in till stan och min mattebok väger så mycket så det suger att gå de tjugo minutrarna det tar in till stan när det är klass-plugg.
Imorgon kommer Frest! Känn in! Fy fan va fint. Vi kanske åker till Stockholm och kollar på nån spelning som hon hade fått nys om. Men det där får vi se! Då ska det fotas iaf.
Justja, tema på festen på fredag är tydligen Gränslöst. Tips på vad jag ska vara? Gränslöst poppig? Gränslöst otrevlig? Eller ta med en gräns och göra den lös? Tipsa då för tusan!
Jag tänkte först att jag skulle ha en gissningslek: Gissa kroppsdelen. Men det känner jag inte för längre.
Det är min höft, sett i liggandes position, uppifrån. Jag fick syn på mitt höftben igår när jag låg i migrän, Då var iofs kroppen noga tömd oralt men ändå. Jag kan ju inte se ut såhär. Jag måste gödas! 179.5 cm och 58 kilo. Går det att räkna bmi på det? (Jag googlar och återkommer) 17.9, underviktig. Å fan.
Som ett litet berg, så ser min höft ut. Och allt är så knotigt, axlarna och knäna och allting. Nu ska jag snart till Willys och handla, kanske skulle man dricka marsansås till kvällsmaten?
Förresten så börjar jag undra vad den där knölen till vänster är? Ett tvillingsyskon? Eller är jag med boarn?
Vaknar tidigt på morgonen, känner efter hur jag mår (drack trots allt några glas rött till tacosen med klassen igår) jag tror jag mår bra! Men denna rastlöshet, vad är det frågan om? Jag kan inte ligga still utan sparkar och snurrar och suckar och stånkar. Men fortfarande har jag inte ont nånstans, men det går ändå inte att ligga still.
Kanske är jag kissnödig? tar mig upp på fötter och rör mig i parantes (utan att riktigt veta varför) mot toaletten. Tömning. Aj, fan. Det brukar vara ett säkert tecken på migrän. Varför börjar det alltid så? Som att kroppen gör plats för att arbeta fritt, inte bli störd. Jobbar in en massa tid för den vet att det blir fullt upp med annat ett tag framöver?
Där nånstans kommer första klökningen. Och samtidigt som jag kastar upp så känns det som att allt blod i hela kroppen passerar tinningarna, samtidigt. Som att det inte rört sig en bloddroppe där på flera timmar, utan allt har lagrats precis innanför en vägg innan tinningen. Och vips så lyfter nån på väggen. PA-BAM. Man kan liksom känna det om man lägger handen vid tinningen, det märks iofs bara man öppnar ögonen, hela synfältet pulserar liksom.
Mot sängen, eller kanske soffan? halvsittandes brukar vara bästa positionen. Stånk och stön och svårt att ligga still. Försöker liksom hålla för pulsådrerna i tinningen för att huvudet inte ska sprängas.
Inser att jag varken har ipren eller liknande och vill gråta, men inser att huvudet troligen skulle explodera om jag gjorde det.
All värdighet jag nånsin haft försvinner ungefär här och det är som att kroppen slår på nån "överlev-till-varje-pris"-funktion. "Oj, jag spydde visst i handen" "Oj, jag gick visst naken förbi fönstret fast att grannarna sitter där"
Inget spelar någon roll. Bara det där förbannade dunkandet i pannan.
Ofta brukar jag här ge upp mot smärtan, jag slutar oja mig för det hjälper inte och jag slutar försöka kämpa emot, och ligger liksom bara ner och låter det göra så jävla ont. Då brukar jag tillslut somna och när jag sen vaknar så är det lite, lite, lite bättre och sen lyckas jag somna igen efter att ha kastat upp och hela den processen igen.
Sen är det bara att vänta ut det. Att varje gång vakna och vara lite, lite bättre tills man mår tillräckligt bra för att våga sig på en klunk vatten, för att sen våga sig på en varmakoppen.
Jag upptäckte att jag började tänka klockan ett att "Nu ska jag ta mig ner till köket och hämta en varmakoppen" Sen var jag verkligen på väg, det var som ett projekt och när jag till slut reste mig ur sängen hade det gått en timma. Och under hela den timman så planeradee jag, förberedde, tänkte ut, samlade kraft och hade jag haft någon här som frågat "Skulle inte du till köket" Så hade jag svarat "Jag är ju på väg" För det var jag. det tog bara lite tid.
Nu har jag fått i mig en varmakoppen och ska snart titta på Andra Avenyn. Fy vad fint!
Jag hatar inte vintern, det är inte det. Men jag tycker att den är fruktansvärt lång just nu. Och om jag kunde få en enda glimt av sommaren så skulle jag vilja se just detta:
Sen kan jag leva med vinter året runt. Om jag bara får uppleva lite Håkan. Om så endast för en liten sekund.
Många av er har säkert redan sett den här bilden från Eniros gatuvy, den har ju figurerat en hel del i media. Men jag är så imponerad att jag måste slänga upp den här också. hur hann han? Min teori är att han är kompis med den som kör foto-bilen.
Jag har ju inte uppdaterat er på hur helgen var. Den var såklart fantastisk. Så.
Näe, men den var full av kompistest, Sanning eller Bullshit, misslyckade raggningsförsök på statt i Ljusdal, lunch och spel på caffärn, Hanna och Kristin, bilåkning, polisprat, p3, iphone-spel men kanske framför allt... stickning.
Fina, fina Järvsö!
Tack för det hörrni! Snart igen, snart igen!
Idag sak jag till Anna och plugga matte så att hjärnan blir alldeles mör. Gött ska det bli! Hon bjuder på blodpudding, yummi!
När jaag var liten var jag häst-tjej ända in i märgen. Jag kallar mig iofs fortfarande för hästtjej, men nu förekommer inte hästar lika ofta i mitt liv.
Det var fantastiskt kul att hänga över "sargen" då ryttarna gick banan och be dom skriva autografer på ens keps, att springa runt, runt Scandinavium med Linn och hoppas få en skymt av John Whitaker eller Rodriga Pessoa. (Våra favoriter)
Jag hittade ett klipp på youtube som jag inte sett sen det spelades in. Hästarnas häst Miltons farväl i Scandinaium innan han för evigt fick beta grönt.
Det är fantastiskt att håren i nacken reser på sig fortfarande och tänk att där nånstans i publiken står Jag och Linn, antagligen med ett egenskrivet lakan med någon extra bra ryttares namn på.
Jag har ju, som flera av er redan vet, äntligen flyttat in i en egen lägenhet i Uppsala. Med gemensamt kök dock, men sånt är vl bara trevligt?
Det började lite segstartat när vi skulle köra upp alla mina möbler i tisdags. Vi körde fast med bil och hästtransport och fick i princip gräva oss loss. Sen när det väl rullade på tyckte vi att bränsleförbrukningen var ovanligt hög. Tankade fullt i Mjölby och fick tanka fullt i Sillekrog igen. Sen var det återigen tomt när vi nådde Uppsala. Detta fick en naturlig förklaring, hål i tanken - Gött.
Onsdagen spenderades på Ikea, Rusta och Coop så nu har jag handlat det mesta jag behöver (Glömde dock gardiner, det som var typ det viktigaste.) Det sved ju en del i plånboken alltså, men jag har väl ingen rätt att klaga, jag som höjt CSN till skyarna så många gånger.
På Ikea hittade jag ett överdrag till min soffa i ett fräsigt mönster, fantastiskt billigt och min som var så sunkig innan. Det visade sig att soffan inte hade ett mönster, utan tre. Hur kan man packetera så missvisande?
Känn in:
Det finns så mycket att säga om denna soffa. Tänk att nån gjorde mönstret, skådade det och tänkte "Fy fan va bra" och tänk att denne någon lyckades sälja in det till Ikea. Vilken jävla försäljare! Eller så är det något dumt vad eller någon som står i skuld till nån annan eller liknande. Jag kommer ha kvar överdraget, för jag är helt jävla fascinerad över hur dom tänkte.
Nu ska jag till kristin och Hanna Hellspong. Fy fan va fint. Förresten så har jag det så härligt i min nya lägeneht, jag sitter och lyssnar på P3 på en sjukt gammal vinylspelare, stickar och dricker te. Och låtsas att jag inte alls bryr mig om att varken dator eller tv fungerar.
Snart kommer Frest och hälsar på mig också! Och kanske Sofia samtidigt. Det där märker man, ju fler desto roligare. Så är det ju med precis allt.
Det är som att jag blir lite gladare och lite starkare för varje dag som går på det här året. Jävlar, vad kul det varit hittills. O jag ska inte hålla på o tänka "ja, då vänder det väl snart då." För då glömmer man att njuta av det fina nuet. Jag kör helt enkelt på tills något annat händer, tänker jag. :) Sen inser jag att jag är väldigt "färdig" med vissa saker. Eller snarare personer. Och det konstiga är att det känns inget konstigt alls. Men det kommer väl det också, tänker jag. Men den dagen den sorgen.
Nu blir det fisksoppa med mamma! Jag är äntligen färdig-packad!
Börjar fundera lite på om P3 har något form av "Ett-år-sedan-i-Ellens-minne" - maraton. Band of Horses växlas med Come on Eileen. Världens roligaste Stockholms-period, när Eileen möttes på Slussen med den här låten spelandes i högtalarna.
Nu ska jag återgå till packandet. Tänk att jag har så mycket kläder! Det hade jag helt glömt bort, har levt på samma 5 ombyten hela hösten. Kul.