Migrän. Så funkar det.
Vaknar tidigt på morgonen, känner efter hur jag mår (drack trots allt några glas rött till tacosen med klassen igår) jag tror jag mår bra! Men denna rastlöshet, vad är det frågan om? Jag kan inte ligga still utan sparkar och snurrar och suckar och stånkar. Men fortfarande har jag inte ont nånstans, men det går ändå inte att ligga still.
Kanske är jag kissnödig? tar mig upp på fötter och rör mig i parantes (utan att riktigt veta varför) mot toaletten. Tömning. Aj, fan. Det brukar vara ett säkert tecken på migrän. Varför börjar det alltid så? Som att kroppen gör plats för att arbeta fritt, inte bli störd. Jobbar in en massa tid för den vet att det blir fullt upp med annat ett tag framöver?
Där nånstans kommer första klökningen. Och samtidigt som jag kastar upp så känns det som att allt blod i hela kroppen passerar tinningarna, samtidigt. Som att det inte rört sig en bloddroppe där på flera timmar, utan allt har lagrats precis innanför en vägg innan tinningen. Och vips så lyfter nån på väggen. PA-BAM. Man kan liksom känna det om man lägger handen vid tinningen, det märks iofs bara man öppnar ögonen, hela synfältet pulserar liksom.
Mot sängen, eller kanske soffan? halvsittandes brukar vara bästa positionen. Stånk och stön och svårt att ligga still. Försöker liksom hålla för pulsådrerna i tinningen för att huvudet inte ska sprängas.
Inser att jag varken har ipren eller liknande och vill gråta, men inser att huvudet troligen skulle explodera om jag gjorde det.
All värdighet jag nånsin haft försvinner ungefär här och det är som att kroppen slår på nån "överlev-till-varje-pris"-funktion. "Oj, jag spydde visst i handen" "Oj, jag gick visst naken förbi fönstret fast att grannarna sitter där"
Inget spelar någon roll. Bara det där förbannade dunkandet i pannan.
Ofta brukar jag här ge upp mot smärtan, jag slutar oja mig för det hjälper inte och jag slutar försöka kämpa emot, och ligger liksom bara ner och låter det göra så jävla ont. Då brukar jag tillslut somna och när jag sen vaknar så är det lite, lite, lite bättre och sen lyckas jag somna igen efter att ha kastat upp och hela den processen igen.
Sen är det bara att vänta ut det. Att varje gång vakna och vara lite, lite bättre tills man mår tillräckligt bra för att våga sig på en klunk vatten, för att sen våga sig på en varmakoppen.
Jag upptäckte att jag började tänka klockan ett att "Nu ska jag ta mig ner till köket och hämta en varmakoppen" Sen var jag verkligen på väg, det var som ett projekt och när jag till slut reste mig ur sängen hade det gått en timma. Och under hela den timman så planeradee jag, förberedde, tänkte ut, samlade kraft och hade jag haft någon här som frågat "Skulle inte du till köket" Så hade jag svarat "Jag är ju på väg" För det var jag. det tog bara lite tid.
Nu har jag fått i mig en varmakoppen och ska snart titta på Andra Avenyn. Fy vad fint!
Kommentarer
Trackback
