BortsprungenKatt

Jag börjar förstå det geniala i att Niotillfem skriver om feminism varje månad. (Läs mer här.) Jag skrev för några dagar sedan ett hopplöst argt inlägg om Sverigedemokraterna som jag sedan tog bort. Jag har lärt mig att det biter inte. Det är som nåt jäkla sår alltså, det blir större ju mer man irriterar det. 

 

Det man istället förmodligen ska göra är att lyfta fram det man själv tror och tycker. Precis som Niotillfem gör (Nu menar jag absolut inte att man måste välja fi vs sd, även om jag själv tycker att det är självklart att Fi är motpolen till SD då de står för jämnlikhet och SD för rasism, men jag har lärt mig att vissa inte tycker lika)

 

Det är just det där också...att försöka tänka bortom att Sd är puckade idioter, rasister och kan fara och flyga...hela det tänket måste jag varva ner lite. Dom tycker på ett sätt och jag på ett annat. (Det sitter så långt inne det där Jag var till o med tvungen att nu säga högt "Men dom tycker ju fel.") 

 

Ett tag tog jag bort alla SD:are från min facebook men har istället börja lägga mig i och peta och visa min åsikt. Man kan tydligen inte tiga bort skiten heller. 

Jag känner mig så hopplös inför det här valet. Jag vaknar på nätterna och snurrar och funderar och påbörjar facebookstatusar och blogginlägg för att sedan radera och försöka somna om. Jag känner att jag inte kommer kunna stå upprätt dagen efter valet, om det går så bra för sd som förfarat, om jag inte iaf försökt. Om jag inte pillar och petat i alla dom där (smyg)rasistiska åsikterna. 

 

"Förstår du vilken enorm fördel det är för Sverige att det kommer färdig arbetskraft från andra länder, som inte kostat oss något i BB, BVC, vård, skola, utbildning och som börjar jobba och dra in skattepengar. I Sverige." sa jag igår till Christian. Och han svarade såklart Ja. För han fattar ju. Ni fattar ju. (Enligt min statistik kan jag räkna ut att det i princip nästan bara är vänner och familj som läser den här bloggen, några stycken till, men jag vet iaf att de närmsta utav vänner också fattar. Men mest av allt fattar ni ju, precis som jag, att man kan inte prata ekonomi och människoliv i samma mening. Det är så ohumant så jag blir knäckt. 

 

På kvällarna när jag går kvällspromenaden med Isabell i vårt klyschiga villaområde, ser Klosterkyrkan resa sig i skymningen, känner grilldoft, nyklippt gräs, funderar på vilket vårt nästa projekt i hemmet ska bli, inspireras av någon annans trädgård, hejar och stannar och pratar med grannar för att sen komma in till en sovande Elton och går och lägger mig bredvid killen jag älskar så högt så kan jag inte låta bli att tänka att TÄNK att behöva packa ihop och fly allt det här. Fly lekparken där jag tänkt att Elton ska leka i vår, packa ihop kläder (om man ens gör det) ur garderoben vi köpt på Ikea, slänga en sista blick på vår trådgård som vi inte är klara med på långa vägar men har så mycket idéer för, stänga dörren bakom sig en sista gång.

Eller ännu värre så tänker jag på att behöva gå ner i Eltons rum för att packa ihop (som sagt, om man ens gör det) hans gulliga små kläder som vi köpt/ärvt för att lämna hans grejer som bobbycar och skor han ännu inte vuxit i, för att sen skicka iväg honom. Utan att kunna åka med själva. Och den jävla magkänslan som infinner sig efter alla dom här tankarna...den vill jag att varenda svensk ska ha när dom går till val den fjortonde. 

Nu ligger jag här o har ont i varenda muskel. Så in i helvete gött att för en gångs skull ha ont bara för sin egen skull. Inte för att någon tagit sig ut ur ens sköte eller för att man har mjölkstockning, sover i konstiga ställningar etc. Etc. Utan bara för att man har gjort nåt som är bra för kroppen. Det kan den va värd, som den kämpat senaste halvåret. 

Idag fyller Elton ett halvt år. Stort! Och litet. 

 

I natt då, hur gick det tänker ni? (obs, obs. tack Linn för den peppa kommentaren om att barn aldrig sover bra. Jag tänkte mer att nångång kommer förmodligen Elton sova en hel natt, han ska ju finnas i hur många år som helst, Leo o Olivia är ju fortfarande små dom också, dom sover säkert också en hel natt nångång ska du se.)

 

Hade nätterna sett ut som så att Elton vaknade 2-3 ggr och åt/somnade om så hade jag i princip sett det som att han sov hela nätterna. Det är just det här vakna 10-11 ggr per natt som tagit liiite på krafterna. Just eftersom man måste ur sängen och så.

 

Iaf så var min plan att testa att sluta liggamma, för det blir liksom mat och sovning i samma när man liggammar. Jag skulle alltså sätta mig upp, amma och sen söva om tänkte jag. När Elton vaknade och ville äta var jag så dödtrött så jag fattade noll och liggammade av bara farten. Sen vid tjugo i tre var det skrik och kaos och vi gick upp och Elton somnade om, jag la honom i hans säng och han roterade blicksnabbt till mage och sov...i fyra timmar... Lite den. Han har visst velat sova på mage vår son. En av få saker vi inte testat. Konstigt nog iofs eftersom han gärna ville ligga på mage när han var så liten att han inte "fick" (Alla får ju göra som dom vill, men vi hade honom aldrig sovandes på mage utan att någon "vakade" över det)

I dag har vi varit på Ikea. Det kan jag lova att jag inte trodde under nattens gång. Det är nämligen så att Eltons sömn S.U.G.E.R just nu. Sen ungefär tre veckor tillbaka har han vaknat en gång i himla timman. Förstår ni hur jobbigt det är?? Det är ju inte så att man somnar om i en vändning, utan det gör man kanske när det är dryga halvtimman kvar tills han vaknar nästa gång. I BÄSTA FALL. Jag vet att det är ungefär tre veckor eftersom att det inföll natten efter att jag sa dom helt förbjudna orden "Men nu sover Elton helt okej. Från 21 - 07 med två matpauser, somnar direkt efter varje" Det här sa jag till min syster när vi var i Stockholm och alltså samma natt så var det igång med hans vaknande hela, hela, hela, hela tiden. Det är så förtvivlade röster i vårt sovrum på nätterna. "Men alltså Christian det här GÅR inte. Man måste få sova också. INGENTING funkar ju. VARFÖR sover inte han OCH VARFÖR I HELVETE SOVER ANDRA BARN HELA JÄVLA NÄTTERNA." Väcka för att mata, eeeeeeeh nej. det har aldrig varit något problem i den här familjen.

Vi har provat det mesta. Ammat honom tills han somnar, ammat först sövt sen, sövt i egen säng, samsovigt, sovit direkt efter gröten, ätit gröt väntat en stund och sen sovit, ammat så fort han vaknat, inte ammat alls utan låtit magen vila, gått upp, legat kvar, bytt blöja, inte bytt blöja, Men han bara vaknar och vaknar och vaknar.

Det kommer aldrig vända. Så känns det. Aldrig någonsin att det där barnet sover en hel natt. (Någonstans inne i mig sker glädjeexplossioner för att jag vet att jag har fel. SÅ JÄVLA GÖTT ATT HA FEL)  

 

Det var inte alls det här jag skulle skriva om. Det var bara något jag var tvungen att... få ur mig. 

Iaf, vi var på Ikea. Kolla gulli!

Eftersom projekt baksida hus börjar lida mot sitt slut (för den här gången) 

Igår åkte jag och Elton tåg till Stockholm för att fira Nils som blev två stora år i söndags. TVÅ ÅR. Det är ju hur mycket som helst, samtidigt som det egentligen inte är mycket alls. 

Nu ska vi sätta fart här! 

Jag behöver väldigt sällan ha amningsvänliga kläder på mig längre, då jag bara ammar Elton när han ska sova för natten, alltså väldigt sällan in public. Detta gjorde att jag idag rensade ur min garderob som var en enda röra av gravidkläder och amningstoppar. 

 

Jag behöver nya kläder! Detta slog mig och det som slog mig ännu mer var att jag inte ens vet vad jag söker. Det är över ett år sen jag hade mina vanliga kläder på mig så jag evt inte ens vad jag ska leta tillbaka till. Jag tänker att i samband med detta så byter jag stil. Tjoff bara. 
Det är färdigt med pins och scarfar och popDellen. Nu kör vi klassiskt snyggt tror jag. Ellen goes grown up. 

 

Det är kul det här med att leta ny stil, jag ska googla inspirationsbilder och hela baletten. Vi får se hur det går. Det enda jag har kommit fram till är att jag på fötterna vill ha någon slags stövlett. 

Då var man hemma i Vadstena igen! Idag har vi träffat Elin och Emma, Alltså Emmas tuppkam <3

Jag fick åka bil upp bredvid en gulli kille. 

Vidare till Djurgården (efter ett glas vin längst Strandvägen) och där gick vi på Abbamuseet. 

Mycket kul museum. Jag behöver gå minst en gång till. Man orkar knappt ta in hälften. Tyvärr ringde ingen i ABBA-telefonen och Björn plinkade inte på sitt piano hemmavid. 

Sen laddade vi om i en sekund och gick sen för att äta middag på Matkonsulatet vid Kungsholmsstrand. Vi drack cava och åt dögoda smårätter, nästan som tapas fast lite större. Gå dit o ät! 

Det var den fantastiska stockholmsdagen

Jahej.