BortsprungenKatt

Jag börjar förstå det geniala i att Niotillfem skriver om feminism varje månad. (Läs mer här.) Jag skrev för några dagar sedan ett hopplöst argt inlägg om Sverigedemokraterna som jag sedan tog bort. Jag har lärt mig att det biter inte. Det är som nåt jäkla sår alltså, det blir större ju mer man irriterar det. 

 

Det man istället förmodligen ska göra är att lyfta fram det man själv tror och tycker. Precis som Niotillfem gör (Nu menar jag absolut inte att man måste välja fi vs sd, även om jag själv tycker att det är självklart att Fi är motpolen till SD då de står för jämnlikhet och SD för rasism, men jag har lärt mig att vissa inte tycker lika)

 

Det är just det där också...att försöka tänka bortom att Sd är puckade idioter, rasister och kan fara och flyga...hela det tänket måste jag varva ner lite. Dom tycker på ett sätt och jag på ett annat. (Det sitter så långt inne det där Jag var till o med tvungen att nu säga högt "Men dom tycker ju fel.") 

 

Ett tag tog jag bort alla SD:are från min facebook men har istället börja lägga mig i och peta och visa min åsikt. Man kan tydligen inte tiga bort skiten heller. 

Jag känner mig så hopplös inför det här valet. Jag vaknar på nätterna och snurrar och funderar och påbörjar facebookstatusar och blogginlägg för att sedan radera och försöka somna om. Jag känner att jag inte kommer kunna stå upprätt dagen efter valet, om det går så bra för sd som förfarat, om jag inte iaf försökt. Om jag inte pillar och petat i alla dom där (smyg)rasistiska åsikterna. 

 

"Förstår du vilken enorm fördel det är för Sverige att det kommer färdig arbetskraft från andra länder, som inte kostat oss något i BB, BVC, vård, skola, utbildning och som börjar jobba och dra in skattepengar. I Sverige." sa jag igår till Christian. Och han svarade såklart Ja. För han fattar ju. Ni fattar ju. (Enligt min statistik kan jag räkna ut att det i princip nästan bara är vänner och familj som läser den här bloggen, några stycken till, men jag vet iaf att de närmsta utav vänner också fattar. Men mest av allt fattar ni ju, precis som jag, att man kan inte prata ekonomi och människoliv i samma mening. Det är så ohumant så jag blir knäckt. 

 

På kvällarna när jag går kvällspromenaden med Isabell i vårt klyschiga villaområde, ser Klosterkyrkan resa sig i skymningen, känner grilldoft, nyklippt gräs, funderar på vilket vårt nästa projekt i hemmet ska bli, inspireras av någon annans trädgård, hejar och stannar och pratar med grannar för att sen komma in till en sovande Elton och går och lägger mig bredvid killen jag älskar så högt så kan jag inte låta bli att tänka att TÄNK att behöva packa ihop och fly allt det här. Fly lekparken där jag tänkt att Elton ska leka i vår, packa ihop kläder (om man ens gör det) ur garderoben vi köpt på Ikea, slänga en sista blick på vår trådgård som vi inte är klara med på långa vägar men har så mycket idéer för, stänga dörren bakom sig en sista gång.

Eller ännu värre så tänker jag på att behöva gå ner i Eltons rum för att packa ihop (som sagt, om man ens gör det) hans gulliga små kläder som vi köpt/ärvt för att lämna hans grejer som bobbycar och skor han ännu inte vuxit i, för att sen skicka iväg honom. Utan att kunna åka med själva. Och den jävla magkänslan som infinner sig efter alla dom här tankarna...den vill jag att varenda svensk ska ha när dom går till val den fjortonde.