BortsprungenKatt

Jag börjar måndagen med att läsa den här recensionen av Håkans spelning i Stockholm och jag läser mellan raderna att jag och recensenten upplevt samma lite gnagande känsla som jag inte riktigt kunde sätta ordet på. Det som hon skriver som:

"Energinivån är skyhög med samtidigt lite ihålig, publiken som stundtals verkar gilla bilden av sig själva på en Håkan-konsert mer än Håkan i sig."

Och det är så himla samma känsla som jag upplevde. Vi stod längst fram, hade alltså typ 8000 pers i ryggen och alla stod blickstilla. Iaf de två (mina nya hatobjekt) som stod framför mig. Så fort det gasade igång minsta lilla i tempo så plockade de upp sina FULA mobiler och filmade istället för att uppleva. (Jag filmade alltså också lite, men jag var inte där för att filma, jag var där för att se Håkan) 

Sverik nämnde det också efter konserten "dansade inte folk i publiken på vår tid?" Eh. Jo. Folk dog typ i publikhaven (obs, önskar ej detta tillbaka alltså) 

 

Det är som att folk är så vana, sen sociala medier slog igenom, att se sig själva utifrån att de glömmer att va med själva. Jag minns en Håkan-konsert när jag fotade prick allt (till bilddagboken <3) och sen efter konserten insåg jag att jag typ inte sett Håkan live utan bara genom kameralinsen. Må detta aldrig hända mig igen! Och stackars Håkan + band som vänder ut o in på allt vana att publiken gör samma, och istället får 5000 kameror att stirra i istället. Jag önskar lite att en Håkan-konsert var som innan den här Håkan-hypen, klart kul att alla helt plötsligt upptäckt honom och att publikhaven är fulla, men det känns ju inte riktigt som att det bara är för att han uppskattas, utan mer för att man ska gilla Håkan nu. Precis som man ite skulle gilla Håkan när vi trogna fans alltid fick "han kan ju inte sjunga" kastat i ansiktet. Men nu passar det tydligen. 

Ska man göra't så ska man göra't ordentligt. Explodera eller stanna hemma. 

 

Det fick iaf mig att ösa lite extra i fredags, som vanligt är det inget ont som inte har något gott med sig.