Flykt.
Medan (för) stor del av Sverige tycks ha någon inställning om att flyktingar ska vara lite jävla tacksamma så är jag helt jävla totalimpad över att de ens är det minsta tacksamma. Jag hade, förmodligen, varit Sveriges minst tacksamma flykting om det var vi och inte dom.
För det första hade jag förmodligen varit sist att lämna min egen bostad, jag hade sagt dag ut och dag in "Men Christian...det här förstår du ju att det här får de ju lösa" Vi hade förmodligen råkat vänta så in i det sista att det bara fanns någon iskall väg över medelhavet (för det gränsar ju Sverige till) kvar och bara på den båten hade jag förmodligen haft ganska liten chans att överleva. Inte minst för att jag riskerat att bli ikastad av de andra på båten då jag är absolut sämst i världen på att ta motgångar och jobbiga/obekväma situationer. Jag hade klagat hål i huvudet på hur kallt, vågigt, varmt, hungrigt, törstigt det var och hur mycket migrän jag förmodligen skulle ha och hur SKÖNT det vore med en dusch och ett mål mat och att få ligga på kammar'n.
Hade jag i vilket fall klarat mig fram till någon fantastisk hjälporganisation så hade jag förmodligen haft ihjäl den eldsjäl som räckt fram någons skänkta jacka eller en gammal sovsäck att sova i. Jag hade aldrig slutat tjata om att "Jag måste få prata med någon, SÅ HÄR KAN DET BARA INTE FÅ VA" Jag hade garanterat svurit och spottat, hotat och slagit de som föreslog att jag skulle sätta mig på en buss till mitten av ingenstans utan att veta varför.
Nej, vet ni vad. Så hade jag kanske inte reagerat, ordagrant. Men medan folk är väldigt snabba att säga "jag skulle minsann tacka och ta emot minsta lilla om jag kom från ingenting" så tror jag mer på att ovanstående skulle vara mitt sätt att reagera. Plussa desutom på att man kanske splittrats från sin familj, sett död och krig och elände... Är det konstigt om en blir lite bitter?
Kommentarer
Trackback
