BortsprungenKatt

När jag var liten, eller alltså när jag var typ arton, så brukade pappa och jag jämföra Elitloppet och Hultsfredsfestivalen med varandra. Inte för att de på något sätt påminner om varandra, utan för att det var det roligaste vi visste på hela året. Och på så sätt kunde vi förstå varandra när pappa åkte på Elitloppet och jag på Hultsfredsfestivalen. (Båda hade nog lidit ungefär lika mycket på varandras evenemang.)

 

Den himla peppen som infann sig när det närmade sig avfärd mot festival går inte att varken sätta ord eller ta på. Aldrig någonsin har jag väl varit så pepp och lycklig som just när festivaläventyret börjar. Iaf i ren glädje-pepp-lycka. Klart att glädjen att få barn och att att träffa LCK, köpa hus och sånt är större på sitt sätt, men just i äkta underhållnings-roligt så slår inget det där som infinner sig när man ger sig iväg och har fem dagar i tält framför sig. Och att man gjorde det då också såklart, nu skulle jag nog mest tycka att det var bökigt, men jag är så jäkla glad att jag gjort det. Tältat, frusit, druckit för mycket, somnat på spelningar, däckat i tält, tvingat i sig alkohol fast kroppen skriker nej, sett ut som skit och gömt sig bakom solglasögon, blivit dyblöt i regn och aldrig riktigt kunnat torka, klivit runt barfota i oidentifierbar gegga, nästan kräkts av lukten från bajamajor, ätit torra mackor med räkost, ramlat in i okända gäng där det aldrig nånsin blir dålig stämning, smusslat in alkohol förbi vakter, plankat över staket för att få kissa, eller ålat under trots att alla kissat mot staketet, köpt vin istället för mat för sista pengen etc. etc. etc. Fyfan vad jag unnar Elton och eventuella framtida barn att få uppleva allt det där. <3