BortsprungenKatt

I lördags skulle vi ju alltså bjuda in lite fint fölk på tapas och det krävdes en hel del förberedelser. Jag hade dagen innan varit i Motala och köpt en köksmandolin (en sån här) för att kunna göra tunna schnygga auberginechips (där resultatet blev skit, SÅ inte värt det. Men det visste jag väl inte då heller) 

 

Lördagmorgon och Christian skulle jobba förmiddag och hur mycket jag än älskar att ha honom hemma så var jag lite pepp på att få vara själv hemma och gå bananas med städning och matlagning. Klockan sex ringde klockan och jag hade varit vaken mellan klockan 3 och 5, bara för att jag helt enkelt är det varje natt. (Fast det brukar vara mellan 02 och 04, helt annan historia) 

Jag var alltså pepp på att först somna om och sen vakna igen och gå bananas. Det jag inte hade räknat med var att Christian skulle börja dagen med att säga "Jag behöver egentligen inte jobba, jag är nog hemma istället" Det ingen av oss heller hade räknat med var att jag skulle bli sur av den här informationen, jag hade ju planerat värsta kvalitetslördagsmorgonen. Summan av kardemumman var att Christian åkte och jobbade, ingen var längre sur. Jag somnade dock inte om, utan gav upp och började dra igång med allt som skulle dras igång med. 

 

Hade sånt jävla flow. Det baconlindades dadlar och friterades nachochips, jag blandade guacamole och förberedes sparristoasts. Sen skulle jag hinna upp på stan också och köpa vin och ost, jag skulle bara lägga ihop en tomat och mozzarella-sallad så var precis allt klart. 

Nu kom mandolinen till användning igen, jippi vad smidigt tänkte jag och plockade fram den. Det där satans skyddet som håller fast grönsaken låg högst upp, längst in i skåpet och jag var bara först tvungen att testa så att den var inställd på rätt tjocklek. Jag höll alltså tomaten i handen och drog en skiva. Perfekt tjocklek! Jag fick feeling och gjorde ytterligare några och vips så hade jag även gjort en skiva tumme. Synd.

Nu gick allt så jäkla fort. Jag blev helt iskall, drog ett djupt andetag, spolade det som var kvar av tummen under kallt vatten, lindade in den i papper, höll i högläge, tryckte hårt som tusan och ringde  brandmans-Christian. 
Christian som jag alltså bara ett par timmar tidigare i princip tvingat iväg till jobbet. 

Han kom hem och när det gick upp för Christian (vän av ordning) att jag inte använt redskapet som håller fast tomaten så tittade han på mig ungefär som att jag hade mördat hela hans familj. Alltså kärajävlanån det skulle verkligen aldrig hända Lars Christian Karlsson att han använde mandolinen på det sättet jag hade gjort. Han har alltså ordnat en egen låda för "vassa föremål" i köket där knivar, osthyvlar och potatisskalare ligger, så att man vet att när man öppnar den, då är det full försiktighet som gäller. 
Han har handskfacket i bilen fyllt med värmeljus så att man överlever om man blir stående mitt ute i ingenstans utan mobil i iskallt väder. Alltså alla säkerhetsdetaljer som går att tänka på, har han tänkt på. Så jag var sådär populär hemma. Han var iaf lite nöjd när han fick plåstra om, jag vågade inte ens titta på såret, utan la min tumme helt i hans händer. (i princip bokstavligt, då han även fick äran att slänga den del av tummen som låg på skärbrädan. Självklart i gröna påsen, allt för miljön) 

 

Så var det med den lördagen och det var ganska knöligt att fortsätta planera middag efter detta, som tur var det mesta klart och bara att slänga in i ugnen och så, så det gick vägen. 

Jag blödde förresten i ungefär 3 timmar från tummen innan vi fick stopp på det. Det rann blod längst armen och det gick igenom precis varenda kompress som sattes på. Men nu har vi ordning på den här och idag är det bara plåster som gäller. 

Vilken tur att en tjej som jag, som inte är så himla noga, blev ihop med en kille som Christian, som tänker på allt sånt här. Annars hade jag väl varit död för länge sen.