Håkanist.
Det är så fint att kolla olika Håkan Hellström-hashtaggar och mötas av fjortonåriga tjejer och killar i randiga tröjor, med hjärtat av på mitten poserandes tillsammans med olika citat från alla dess låtar som ligger en själv så fruktansvärt varmt om hjärtat.
Så fint att det inte bara var vi som var fjorton när Håkan slog igenom som brinner för det där med håkanismen.
Det finns hopp om framtiden gott folk. För dagens ungdomar lutar sig också mot den Hellströmska verkligheten. Då kan inget gå fel.
Man får liksom lämna över stafettpinnen nu. Inse att ens eget hjärta är helt och varmt och att det löste sig och gick vägen och man blev vuxen och säker på sig själv. Nu är Håkans låtar viktigare för någon annan. Någon med krossat tonårshjärta som lyssnar extra noga på textader som "nu minns jag, jag förstår inte kärlek. Inte det minsta."
Lyckliga, lyckliga mig som har haft möjligheten att lyssna på Håkan när det varit som jobbigast, eller när det varit som underbarast. Fy fan vad det har betytt. (Och gör fortfarande, såklart)
Förresten står ju en Håkan-sommar för dörren. Så jävla fantastiskt.
Vi ses igen Kapten!
