BortsprungenKatt

 

 

Men herregud, nu slog det mig att vi ska ju se Håkan imorgon och jag är gravid! En endaste gång innan har jag sett honom utan alkohol i kroppen och det gick liksom inte. Jag stod mest och tittade underligt upp mot scenen och försökte att inte brytas ned totalt av alla alla känslor. Några öl i kroppen har alltid behövt för att bedöva känslorna litelitelite, då blir det liksom som bäst. Det är då jag alltid har tagit in som bäst. 

Nu har jag ju varenda känsla utanpå kroppen, i princip. Jag har verkligen inte haft någon gråtig graviditet hittills, snarare tvärtom; jag gapskrattar som ett stördo åt minsta lilla grej. Skrattar så jag gråter åt sånt som jag kanske hade småfnissat lite åt i vanliga fall. 

Så hoppas inte han ska skämta till det imorgon på scenen, då får de aldrig tyst på mitt garv sen.