Håkan Hellström, Cloetta Center 2013
Men hur länge ska Håkan vara så himla fantastisk? Hur kan en artist få en att alltid känna så? Det är så fascinerande. Mitt liv har ju verkligen förrändrats sedan 2005 då jag slaviskt började lyssna på Håkan, men jag tycker ändå han är precis lika bra fortfarande. Är inte det konstigt? Jag har inte samma klädsmak, umgås inte med samma personer närmast, är inte kär i samma människa, har lärt mig hur mycket som helst om mig själv och andra och ändå består den här himla Håkanismen. Visst är det fantastiskt!
Igår var det alltså dags, kan det varit nummer 32 i ordningen? Jag minns inte längre, det kan lika gärna vara 42. Jag vet att jag tappade bort mig någonstans vid 21 eller 23. (Vilket är lite spännande, vet man vid vilket antal spelningar man tappade räkningen borde man ju lätt kunna räkna ut hur många det faktiskt är totalt. Men det är liksom kört. För många scener för många gånger.) Jag hämtade Drömmen som pussade lille Ludvig hejdå för sitt första "riktiga" äventyr sen hon klämde ut honom för ett par månader sen och vi åkte mot Cloetta Center i Linköping.
Parkerade bilen och utrustade med bröstpump i väskan närmade vi oss vakterna. Saker och ting har förändrats, för några år sedan skulle väskan klingat av vinflaskor. Vakten anade dock ingen skillnad då han bad att få titta igenom väskorna. Nästan lite smickrande, såg vi ut som fullisar! "Varsågod" sa Drömmen och blottade bröstpumpspackningen. Så släpptes vi in.
Den där ölen alltså, den var efterlängtad hos denna dam. Och det blev så festligt allt för jag tror banne mig att den smakade precis så där gott som hon hoppats. Hon var lite rädd för den i början här som man ser, men det gick så bra! Nu är dom vänner igen, Drömmen och ölen.
Klockan sju drog det igång och jag måste nog såhär i efterhand ge en eloge till Cloetta Center. Inte en enda gång var den nån jobbig kö eller vänta, vänta, vänta. Vi kom in fort, fick ölen fort (vattnet i mitt fall) och fick plats att sitta. Sen lagom att vi parkerat oss framför den här härliga röda scenen som man stått framför så många gånger så drog det strax igång. Gravida och nyförlösta som vi är så hade vi inte orkat vänta några längre stunder, det kan jag garantera.
Publiken var även den perfekt pepp och vi stod rätt upp pch ned och lät oss underhållas av kung Hellström.
Och jävlarrr vad han kan alltså. Inte ens vi stod helt still och med skräckblandad förtjusning mottog vi orden "Vart du vill så fort du kan" och exploderade ihop med de andra besökarna.
Mycket bra line up måste jag säga! Möjligen att man ville korrigera lite i ordningen men just valet av låtar var bra. Jag har saknat låtar från Ett kollikbarns bekännelser på senaste, så det var kul att höra några där ifrån.
Efter två och en halv timma var vi så ömma i ryggarna och kissnödiga och stela att vi besökte damernas och åkte hem medan Håkan avslutade med sista låten.
Men som sagt, en mycket bra spelning och ett litet revasnchtagande från senast på Cloetta Center. Den spelningen var nog faktiskt den tråkigaste Håkanspelning jag sett. Nån ska ju vara det också.
Kommentarer
Trackback
