Att leva nu.
Och bakrutan är skitig som fan
men det spelar ingen roll för jag ser mig aldrig om
och jag ser aldrig framåt.
Det är så knäppt att det liksom aldrig finns nåt nu. För att när det väl är NU så är det ju redan över. Det där kan man tänka sig galen på. Som att tänka ett timglas där nuet är precis när sanden är mitt emellan de båda behållarna. (Det här tror jag är Sofia som egentligen tänkt ut (eller iaf sagt till mig), för att ange källa.) Det hinner man ju liksom inte uppfatta förrän det är försent. Så istället går man och väntar, eller tänker tillbaka.
Men usch, det är för tidigt för sånt här. Man måste bli duktigare på att uppfatta var man är just nu, för det är liksom det här som är it. Livet.
Over n out.
Kommentarer
Trackback
