In lust we trust
The Ark.
Jag har aldrig tapetserat väggarna med Ola Salo, eller nämnt The Ark som ett favoritband då folk frågat vad jag lyssnar på och när jag tänker efter har jag aldrig ens ägt en skiva med dom.
Men varenda gång jag varit på ett ställe (festival eller liknande) där The Ark spelar så har jag sett till att gå. För jävlar, vad man blivit bortskämd med att det alltid är strålade konserter.
Få Svenska band förmedlar så mycket kärlek och bra budskap som The Ark. Man får vara som man vill och ska bli älskad för det. Och reagerar vi inte snart så är det försent. Och alla är lika bra (eller dåliga) och att sticka ut är inte något negativt.
Nu sitter jag här lite med skägget i brevlådan och inser att The Ark finns inte mer efter sommaren 2011. Och här har jag suttit och tagit dom för givet allt för många gånger. Utan att ens lyft ett finger för att hylla dom så mycket som dom förtjänar.
Bara lyssnat på musiken på nätet, stått nånstans i mitten av publikhavet och skrålat med till alla hitsen. Och alltid svarat "Ja, The Ark lär man ju se också. Det är ju alltid bra" När någon undrat vilka artister man ska se under festivalen.
Nu skäms jag lite. Fina, fina The Ark. Försvinn inte! Ni har betytt så mycket för mig (och en miljard andra) att jag inte ens har förstått det. Ni har ju alltid funnits med.
Allt det här kommer förmodligen svämma över mig under någon av avskedskonserterna. Och då får jag skylla mig själv om jag aldrig slutar grina.
Man vet inte vad man har förrän det är försent!
Love!
Jag har aldrig tapetserat väggarna med Ola Salo, eller nämnt The Ark som ett favoritband då folk frågat vad jag lyssnar på och när jag tänker efter har jag aldrig ens ägt en skiva med dom.
Men varenda gång jag varit på ett ställe (festival eller liknande) där The Ark spelar så har jag sett till att gå. För jävlar, vad man blivit bortskämd med att det alltid är strålade konserter.
Få Svenska band förmedlar så mycket kärlek och bra budskap som The Ark. Man får vara som man vill och ska bli älskad för det. Och reagerar vi inte snart så är det försent. Och alla är lika bra (eller dåliga) och att sticka ut är inte något negativt.
Nu sitter jag här lite med skägget i brevlådan och inser att The Ark finns inte mer efter sommaren 2011. Och här har jag suttit och tagit dom för givet allt för många gånger. Utan att ens lyft ett finger för att hylla dom så mycket som dom förtjänar.
Bara lyssnat på musiken på nätet, stått nånstans i mitten av publikhavet och skrålat med till alla hitsen. Och alltid svarat "Ja, The Ark lär man ju se också. Det är ju alltid bra" När någon undrat vilka artister man ska se under festivalen.
Nu skäms jag lite. Fina, fina The Ark. Försvinn inte! Ni har betytt så mycket för mig (och en miljard andra) att jag inte ens har förstått det. Ni har ju alltid funnits med.
Allt det här kommer förmodligen svämma över mig under någon av avskedskonserterna. Och då får jag skylla mig själv om jag aldrig slutar grina.
Man vet inte vad man har förrän det är försent!
Love!
Kommentarer
Postat av: Linn
Det är faktiskt väldigt synd.
Trackback
