BortsprungenKatt

Idag visar Mia Skäringer sin föreställning Dyngkåt och hur helig som helst på Cirkus och hade det inte varit för att mamma blev så tusans sjuk så hade hon, jag och Carro suttit på tredje raden och tittat.
Jag är absolut inte ledsen över det, om man jämför med hur glad jag är att ha en mamma som ska bli frisk, men fy bubblan vad jag hade velat sitta där ikväll. Skrattet som fastnar i halsen för att det egentligen är bäcksvart.

Men så fort mamma är på benen så åker vi på en av hennes föreställningar, så är det sagt.

Iaf så var vi ju tvugna att få sålt på våra biljetter. Vilket bestyr, trodde vi, men jag har blivit nedringt och söndermailad och smsbombad. Jag förstår varenda en så himla väl.

Den första som ringde var en Katrin. Å, katrin! jag tycker så mycket om henne, och aldrig har jag träffat henne. Sen visade det sig att hon hade gett mig fel nummer, men i sista sekunden hörde hon av sig och nu är biljetterna hennes. Fina Katrin! Lyckliga katrin!

Så jag är väldigt glad att rätt personer nu får sitta på tredje raden.

Nåja, nog om detta. Nu är lunchen slut. Nu kallar jobbet.
Jag vill förresten träna exakt varje dag framöver, men det kommer ju Elin aldrig gå med på. Typiskt.