BortsprungenKatt

För att göra en lång historia kort så har mamma legat på sjukhus en längre tid för att undersöka varför hon tappat talförmågan och rörelseförmågan i högersidan av kroppen.
En tid av förbannad oro, sömnlösa nätter och en stor klump i magen - Hela tiden.

Nu har man kommit på, efter att tittat på hjärnan från insidan (HUR KAN MAN ENS GÖRA SÅNT. Det är så stört, men ack så bra) så har man upptäckt att det var en inflammerad tand som ställde till med eländet. bakterierna hade alltså färdats med blodet till hjärnan, satt sig till rätta och göttat in sig i en såkallad inkapslad infektion, som tryckte på de delar av hjärnan som påverkar tal och rörelse.

Hur sjukt detta än är så är det iaf fastslaget att mamma ska bli helt återställd och jag vågar knappt tro att det är sant. Jag vill gråta av lättnad bara jag tänker på det.

Usch, den här resan har fått mig att börja tänka så jäkla mycket på hur snabbt saker och ting kan ta slut. Jag är iofs ganska duktig på att ha roligt jämt, men ändå. Hur mycket skit man lägger energi på, när man egentligen bara borde vara glad och jävligt tacksam över hur bra man har det.
Samma med all denna jävla elände i vår "vackra värld" BläBläBlä för allt skit som händer, jag blir så ledsen av det. - Men nu ska jag vara glad istället, åt att jag har det bra. Fast jävligt medveten.  

I söndags fick jag ett mms av Jalle, som blev bjuden på lunch av mamma inne i Motala (lite permis skulle man kunna säga.)

Den ölen måste ha varit förbannat god.