BortsprungenKatt

Jag är lite mätt på att vara på dåligt humör ungefär varenda dag jag kommer hem ifrån praktiken. Lärarna på skolan där jag gör min vfu visar inte direkt yrket från sin bästa sida. Det är tamejfan bara gnäll. Och om det är befogat eller ej, vet jag inte. Men ungefär såhär går melodin i lärarrummet "Å vi jobbar och jobbar och får knappt hälften gjort av det vi ska" "Vi sliter rövarna av oss och får ingenting för det" etc. etc. etc. Och till o med vissa sarkasiska "Jaa, du Ellen...vill du fortfarande bli lärare hehehe" Jag vill bara ställa mig o skrika: NEJ TRO FAN ATT JAG INTE VILL DET. JAG VÄGRAR BLI SÅ BITTER SOM NI ÄR.
Så känns det. Vem fan ger sig in i ett yrke där varenda jäkel är så bitter och helst hade gjort något helt annat (Helt sant. Johanna frågade lärarna på hennes skola om dom skulle bli lärare om dom fick välja idag. Inte en enda sa att ja. INTE ENS EN)

Visst om jag hade känns att det där med att undervisa är så fantastiskt att det hade övervägt nackdelarna. Men jag känner inte den där passionen som jag hade hoppats att jag skulle känna. Det är trevligt och o-tråkigt att stå framför en klass och se dom greppa det ena och det andra, men det är verkligen inte så att jag känner att "Yes, det här vill jag göra resten av mitt liv" Jag vill snarare sitta själv med elevernas uppgifter och klura. Smälta in, bli en i klassen och klura klura klura.

Matte för min egen del - ja, tack!

Jag ska sluta nu, jag var bara tvungen att srkiva av mig. Få det ur mig. tack för att ni lyssnade. Tack.

Jag har förövrigt just upptäckt att det står "Renee" med stora bokstäver på den ikea-påse som jag har min tvätt i. Nu är frågan...Vem är Renee och när har jag tagit fel påse?