BortsprungenKatt

Idag vaknade vi i Södertälje, åt fina frukosten och sen drog jag mot Vallentuna. Hade skrivit ett prov, eller snarare för-diagnos för sjuorna och det gick ungefär som beräknat. En del kan allt, vissa kan inget.

Såg att detta kommer att ske:


Är det nu jag ska plöja över tjugohundra fjortonåringar och stamma fram ett "hej" till Håkan för första gången?
Näe, jag tror inte det. jag älskar vår relation som den är nu... han spelar/sjunger och jag lyssnar från publikhavet. Varför bryta på ett vinnande koncept. Även fast jag kanske måste hålla mig i Stockholm den dagen, för att se om han skymtas någonstans.

En gång har jag mött Håkan helt oplanerat. Han åkte med lilla familjen i rulltrappan. Bara han, Natalie och lille Sigge i ena trappan. Och jag och Drömmen i andra. Vi neråt, dom uppåt. Kära, kära, kära nån...sa vi ungefär lika många gånger som det finns sandkorn på jorden. Och det var så himla fint att se att han är på riktigt. För ibland tvivlar man fasen, även om jag sett honom live hur många gånger som helst.

Näe, nu ska jag släppa det. Kanske äta nåt, eller skriva ett till inlägg, kom på att jag har mer att berätta.