BortsprungenKatt

Det här tar alldeles för hårt på mig. I början av praktiken var det ganska lugnt för då var eleverna med självmordstankar, ätstörningar, kassa hemförhållanden och skärsår i armarna bara namn på ett papper.
Nu efter några veckor är dom barn och ungdomar som jag börjat lära känna, ansikten i klassrummet och olika individer med fantastiska egenskaper och unika utseenden.

Det knyter sig så hårt i bröstet på mig när jag ser ensamma ryggar i matsalen. Och man känner sig så förbannat jävla otillräcklig. Man tappar suget på att lära dom matte när man vet att de långt där inne önskar att de aldrig hade fötts. Tretton år gammal, knappt i början på resan och redan vill vissa avsluta redan nu och här.

i början tänkte jag att jag nu borde göra mer än bara vara lärare, resa land och rike runt för att rädda världen på olika sätt, ge mitt liv till att ge andra liv. Men nu tror jag inte att jag klarar av något sånt. Elin sa något smart i helgen "jag tror inte barnen i Afrika behöver en Elin som står i ett hörn och gråter för att det är så synd om dom" och det är precis så jag känner. Jag är alldeles för klen psysiskt för att klara uppgiften och blir mer och mer vän med insikten att jag borde ha ett jobb där man vänder på papper och säger "hm". Så lämnar jag uppgiften att rädda världen till de som är starka nog att klara av det, för om tanken är att jag ska grina en skvätt varenda gång jag lämnar mitt jobb (som jag gör nu när jag lämnar praktiken) så kommer jag vara den första på skolan att avsluta mitt eget elände här och nu.

jag säger inte att jag hoppar av lärarprpgrammet här och nu, men jag behöver fundera på om jag kan tillföra så mycket som jag önskar, för om de svaret blir nej så kommer jag gå ner mig så totalt.

sålänge kan jag bara beundra dessa människor som pallar.