Fixad cykel och konferens.
Idag var det lärarkonferens efter skoltid. Jag blir mer tveksam på om jag valt rätt, när man sitter där och rabblar upp namn efter namn och på vilka sätt dom har det svårt hemma/i skolan/psykiskt/fysiskt.
"*pip* har dyslexi, adhd och självmordstankar" "*pip*s pappa ligger för döden och hans mamma gick bort när han föddes."
Hur kan vi hjälpa? Vad ska alla tänka på? Alltså jag överdriver inte när jag säger att det var mer än 20 elever.
Det värsta är att nu när jag varit några veckor på skolan så känner jag igen flera av namnen. Och mår så innerligt dåligt när jag förstår att det är därför dom stormar ut och in ur klassrummet, ber lärare hålla käften och inte ens bryr sig om att öppna matteboken vissa gånger.
Jag kanske borde ha något annat yrke, inte för att blunda för det här, utan för att hjälpa till lite mer. Bara dom senaste månaderna har jag börjat må så jäkla skit över världen och att folk dör hit och dit och att allt är så himla tragiskt. Jag är lite trött på att sitta och titta på som nån medpassagerare. Vad fan agerar jag inte för?
När jag kom hem fick jag låna ett cykellås av Emelie och Reeza sågade upp mitt egna lås (där jag råkat bryta av nyckeln i låset) Fina-fina korridorare!
Jag veeet att man ska försöka vara glad jämt och uppskatta det man har. Jag ska försöka göra det nu, även om jag vägrar glömma bort all skit som händer överallt.
"*pip* har dyslexi, adhd och självmordstankar" "*pip*s pappa ligger för döden och hans mamma gick bort när han föddes."
Hur kan vi hjälpa? Vad ska alla tänka på? Alltså jag överdriver inte när jag säger att det var mer än 20 elever.
Det värsta är att nu när jag varit några veckor på skolan så känner jag igen flera av namnen. Och mår så innerligt dåligt när jag förstår att det är därför dom stormar ut och in ur klassrummet, ber lärare hålla käften och inte ens bryr sig om att öppna matteboken vissa gånger.
Jag kanske borde ha något annat yrke, inte för att blunda för det här, utan för att hjälpa till lite mer. Bara dom senaste månaderna har jag börjat må så jäkla skit över världen och att folk dör hit och dit och att allt är så himla tragiskt. Jag är lite trött på att sitta och titta på som nån medpassagerare. Vad fan agerar jag inte för?
När jag kom hem fick jag låna ett cykellås av Emelie och Reeza sågade upp mitt egna lås (där jag råkat bryta av nyckeln i låset) Fina-fina korridorare!
Jag veeet att man ska försöka vara glad jämt och uppskatta det man har. Jag ska försöka göra det nu, även om jag vägrar glömma bort all skit som händer överallt.
Kommentarer
Trackback
