BortsprungenKatt

Jag drömde så stört och så mycket i natt. Undra om man drömmer mer när man vaknar av sig själv, o inte av nån klocka. Att man sover mer ytligt längre. Eller är det när man sover djupt som man drömmer? Aja.

I vilket fall så började det hemma i Minnestad. Mamma hade fått nått knäpp och bestämt sig för att utesluta mig ur familjen och därför tejpat över alla bilder osm finns på mig, med bilder på Carro. "Gå o kolla på pianot så får du se" sa hon elakt och när jag gick dit så var det kort på mig och pappa, med en pappersbit med Carros huvud istället för mitt. Nu när jag tänker på det så är det ju för roligt egentligen. Men det var mardröms-tema. Ni vet sånt där känner man oftast på stämningen. Mörkt och kusligt.

Sen satt jag på en bänk, nån helt annastans och så kom Håkan Hellström och satte sig bredvid lite lätt. Vi satt och skrattade åt massa knasiga teckningar som några barn hade målat. Det var så himla fint och lugnt och skönt i drömmen, förutom att jag envisades med att kalla Håkan för Jens hela tiden. "Men, näe nu sa jag fel igen" sa jag tusen gånger. Vi rökte cigaretter och han hade lockar i håret och fina kläder. Han skrev meddelande till mig på en plansch som jag skulle kunna titta på när jag skulle sova. Och sen precis när jag skulle börja förklara att jag tyckte det var så himla fint att han visste att jag fanns, om så bara för en sekund. Så vaknade jag.

En hemsk, och en hemskt fin, dröm på samma natt!