Tiden är inne.
Äntligen! Äntligen fick jag ro att sätta mig ner och lyssna på Håkans nya skiva. alltså lyssna ordentligt. jag har lyssnat igenom den några gånger. Men det här att verkligen lyssna. Så kan jag sitta en hel dag med en ny skiva.
Känner mig lite som när mamma var liten och det bästa i världen var när man hade en ny skiva att spela. Och då gjorde man liksom bara det, spelade den och lyssnade.
Precis så gör jag nu (och skriver här då förstårs.)
Jag vet inte varför det dröjt så. egentligen borde jag ju velat kasta mig över den, sjukskrivit mig från jobbet och bara lyssnat de första 48 timmarna den funnits i min ägo.
Den måste liksom få mogna lite, skivan. Mogna i plasten innan man känner sig redo att ta av det. Mogna i det öppnade fodralet innan man känner sig redo att ta ut skivan. Och sen mogna i ens ägo på nåt sätt. Bränna i väskan var man än går. Dra ut på det. Bläddra om och om igen i den lilla boken som följer med. Sätta egna små melodier på textraderna man läser. Undra hur det låter. Undra om den är snabb eller lugn. Eller sådär klubblands-mittemellan.
Idag var tydligen dagen D. Jag är ledig och har haft en tusenhimlars fin morgon och då helt plötsligt så exploderade det lite i mig. och jag var tvungen att nästan hoppa över frukosten för jag kände att "nu, nununu. jag måste lyssna nu"
Den som väntar på något gott.
Och här sitter jag nu. Och i början att inlägget hade jag en klar favorit, titelspåret "två steg från paradise". Men nu, kära nån. De senaste fyra spåren har varit helt jäkla görbra. Jag kan knappt vänta tills den är slut, så jag får lyssna om igen.
Och jag vet, ni funderar på om det står rätt till hos mig. Och det gör det förmodligen inte. Inte nånstans, men snälla, låt mig vara så. Det är så fantastiskt!
Känner mig lite som när mamma var liten och det bästa i världen var när man hade en ny skiva att spela. Och då gjorde man liksom bara det, spelade den och lyssnade.
Precis så gör jag nu (och skriver här då förstårs.)
Jag vet inte varför det dröjt så. egentligen borde jag ju velat kasta mig över den, sjukskrivit mig från jobbet och bara lyssnat de första 48 timmarna den funnits i min ägo.
Den måste liksom få mogna lite, skivan. Mogna i plasten innan man känner sig redo att ta av det. Mogna i det öppnade fodralet innan man känner sig redo att ta ut skivan. Och sen mogna i ens ägo på nåt sätt. Bränna i väskan var man än går. Dra ut på det. Bläddra om och om igen i den lilla boken som följer med. Sätta egna små melodier på textraderna man läser. Undra hur det låter. Undra om den är snabb eller lugn. Eller sådär klubblands-mittemellan.
Idag var tydligen dagen D. Jag är ledig och har haft en tusenhimlars fin morgon och då helt plötsligt så exploderade det lite i mig. och jag var tvungen att nästan hoppa över frukosten för jag kände att "nu, nununu. jag måste lyssna nu"
Den som väntar på något gott.
Och här sitter jag nu. Och i början att inlägget hade jag en klar favorit, titelspåret "två steg från paradise". Men nu, kära nån. De senaste fyra spåren har varit helt jäkla görbra. Jag kan knappt vänta tills den är slut, så jag får lyssna om igen.
Och jag vet, ni funderar på om det står rätt till hos mig. Och det gör det förmodligen inte. Inte nånstans, men snälla, låt mig vara så. Det är så fantastiskt!
Kommentarer
Trackback
