Min första förälskelse.
Idag var jag hemma hos Eric och såg då att han hade min allra första förälskelse som vän på facebook. Han hette Henrik och jag var kanske sju år. Han hade blond lång page och dansade tillsammans med min syster.
En hel sommar tjuvringde jag och min granne till honom och när vi skulle ha dansuppvisning så stod jag på håll och tittade på honom och jag var helt övertygad om att det alltid skulle kännas sådär när jag såg honom. Hjärtat höll på att gå sönder av längtan efter en pojke som stod två meter bort.
Sen när dansuppvisningarna var slut så grät jag tyst hela vägen hem för att jag visste att det skulle gå en hel sommar utan att jag skulle få se honom igen. En sommar var ju ungefär som en evighet på den där tiden.
Så himla lustigt att se honom igen (om så bara på facebook) Jag hade glömt bort honom lite.
En annan riktigt stor förälskelse var Taylor Hanson. En gång kom mamma hem från London med Hansons skiva i present och jag lyssnade. Och lyssnade. Och lyssnade. Och det kändes som att jag visste att det någon gång skulle bli jag och Taylor Hanson. För det kunde ju inte kännas så himla rätt utan att det var meningen?
Det var något med blond page tror jag. Jag hade även en stormförälskelse i John Hron, om ni minns? Han blev mördad av några pucko-nazister vid en sjö och det sattes in stora bilder på honom i tidningen. Blond page! Så jag var lite försent ute om man säger så.
Nämen nu ger jag mig, vad dillar jag om egentligen?
Kommentarer
Trackback
