BortsprungenKatt

Jag tänkte berätta lite om Kerstin (Det är min cykel. Anna berättade att man måste döpa sin cykel och då kom liksom namnet "Kerstin" till mig. Precis som namnet "Linda" kom till mig när jag skulle döpa en fisk)

Jag tror att Kerstin är så jävla medveten om att det här hänger på henne. Det är upp till Kerstin att bevisa att cykla inte är ett helvete, för hon sköter sig fan helt jävla exemplariskt. När jag parkerar kerstin på sitt stöd och ska öppna dörren till källaren, så välter hon ALDRIG. Fast jag ser att vinden blåser tag i henne och att snön under henne är himla ojämn så står hon stadig som en fura.
HON BLIR TA MEJ FASEN INTE ENS KALL OM SADELN.

Sen tror jag att hon i smyg gasar på lite extra när det egentligen är lite uppför. Hon har väl någon form av överlevnadsinstinkt tänker jag, livrädd att hennes art ska dö ut. Att ni andra också ska förstå det jag redan har insett - att det suger att cykla.

Jag ser framför mig hur det var cykel-möte när jag lagt ut min annons på Blocket, hur cyklarna samlades och planerade den sista stöten. "Okej grabbar, vem tar det här? Vi behöver en jävligt stark och pålitlig cykel. För den där Ellen är oss i hasorna. Hon får inte avslöja oss" Och så rullade Kerstin fram, lyfte blicken mot solen och medan resterande cyklar höll andan: "Jag tar det, lita på mig". Så stolt hon ska ha gjort de övriga cyklarna.

Jag har inte gått på någonting, det ska ni veta cykel-jävlar. Men en sak vill jag ha sagt... Kerstin - Jag älskar dig!