BortsprungenKatt

När jag var runt elva år så var jag kär i Taylor Hanson. Ja, jag var på riktigt kär. Och jag var helt övertygad om att det skulle bli vi, för hur kunde något som kändes så himla självklart och rätt inte vara meningen?

I ungefär två år så tänkte jag på Taylor exakt varje dag, det är 730 dagar det. Jag somnade till "In the middle of nowhere" och tänkte på vår underbara framtid tillsammans.

Sen kom det helt plötsligt en morgon då han inte var det första jag tänkte på när jag vaknade, det kom en kväll då jag inte satte på skivan för att kunna somna och vips, så kom det en hel dag utan att jag ägnade honom en tanke.

Det kan låta larvigt, eftersom jag var elva år och inte hade en aning om något (som man som äldre gärna tycker) men jag var ändå bara en liten tjej som var fantastiskt förälskad i den, då för mig, vackraste varelsen i hela världen.

För ganska snart ett år sen tog det slut mellan mig och en av de få andra här i världen som jag tyckte var lika fantastiskt som elvaåriga Eleonor tyckte Taylor Hanson var. Och hittills måste jag säga att jag tänkt på honom exakt varje dag. Inte på samma kärleksfulla sätt som i början, utan mer pga en snusdosa, en låt, en film eller en dialekt.
Såklart har jag frestats av andra och till o med frestat andra, för jag har inte varit kär på himla länge. Han är inte längre det sista jag tänker på innan jag somnar och verkligen inte det första jag tänker på när jag vaknar. Utan det är mer som jag tänker på Frest eller Krillan varje dag.

Det är så sjukt tycker jag, att kärlek går över. Var tar känslorna vägen? 

Nåja, nu ska jag snart duscha och äta frukost. Ikväll är det vm-final jag som är så sjukt intresserad. :)