Det här med att summera ett skitår.
I de flesta bloggar så summeras 2009 och jag har funderat fram och tillbaka, vill jag verkligen gå igenom det där jävla skitåret en gång till?
Visst att den största sorgen kom i slutet av augusti, då jag bestämde mig för att slå näven i bordet och slita mig loss från den finaste pojken på hela jorden.
Fast egentligen fanns den där redan från mars, känslan av att "När som helst spricker det." Det här är egentligen ingen känsla jag minns, det är en känsla jag återupplevt då jag läst dagböcker och liknande från det gågna året.
Samtidigt infann sig en jobbångest, pengaångest och det blev många ensamma nätter vaken i soffan, en hel del promenader nattetid och ungefär 3000 cigaretter på balkongen.
Egentligen var det nog varken jobbet eller pengarna som bekymrade mig, har sånt någonsin bekymrat mig?
Nej, det var just den där känslan av att sakna någon som ligger alldeles precis bredvid.
Sommaren var bra! Sen är det ju världens bästa årstid också, så det är svårt att misslyckas med de tre månaderna.
De där två veckorna i September var helt fantastiska! Även om hjärtat kändes mörkt och litet som ett russin så var det precis vad jag behövde! En resa till Spanien med en av världens finaste vänner, samt en fantastisk helg i Göteborg med ännu en alldeles fantastisk Jenny.
Sen då, Mjölby. Vattenhålet fick en ny innebörd och jag började obete mig något helt otroligt. Slösade pengar jag knappt hade, frestade hanar jag borde låtit bli, och festade alldeles alldeles för mycket.
Det är tur man flyttar nu! Hoppas allt är glömt tills nästa gång jag sätter min fot i kommunen.
Det är så många som måste nämnas, som förtjänar en stor jävla elouge för att de orkat med mig. Men jag nämner ingen, det blir bara en massa glömda.
Eller jo, jag väljer att nämna två personer och det är Marie och Alfred. När man ser den där lille charmiga 1,5 åriga killen så glöms allt bort. Och jag känner en stor jävla rädsla för de gånger hans stackars lilla hjärta ska krossas. "Skuld och lidande väntar på er fortfarande"
Nu ska jag verkligen lägga 2009 bakom mig, och kanske allt som det innehöll, för jag blir mest arg när jag tänker på allt. Och kan fråga mig själv "varför" ungefär tjugohundra gånger om dagen. Men det leder ingen vart alls, det vet vi ju!
Åh det där kändes så uppfriskande! Ärligt o rakt. Det känns som att de flesta bloggare bara förskönar sina liv hela tiden. Eller har de verkligen ett så fantastiskt liv som de skriver om? Både och kanske.. Eller så är de bara jävligt positiva!
