BortsprungenKatt

Alltid så här års, alltid, alltid, alltid, så får jag jordens ångst strax innan min födelsedag. Om det är för att jag fyller år, eller för att det är våraktigt eller vad det är vet jag inte, men det slår aldrig fel.

Jag insåg i söndags att jag verkligen släppt vissa saker och känner mig lite vilsen i det. Jag saknar att ha någon. Någon att bli glad över sms eller någon att ringa och berätta allt för. Någon att tycka om sådär mycket som jag bara lyckats göra med en mindre skara personer. Någon att tycka om alldeles för mycket. (Som jag är alldeles för bra på att göra.)

Jag tror jag ska hitta den där någon i Örebro till helgen. Bor det inte ganska fina hanar där?
Nu jävlar är jag redo igen och tänker lägga allt annat så långt bakom mig att jag inte ens ska bli ledsen längre när jag tänker på allt som var falskt och fel. Tänka att jag bara är glad över att det inte blev en sekund längre än vad det faktiskt blev.

The truth is our there, sanningen kommer alltid fram till slut. Tänk på det, snälla ni! Så kanske det lyckas rädda något litet hjärta där ute från att bli alldeles kallt och mörkt.
Jag är alldeles för godtrogen för att inte sluta tro på kärleken. Eller puckad, välj själva.

Nu ska jag äta fiskpinnar. På mitt alldeles egna sätt.
Puss!