BortsprungenKatt

O jag vill inte alls jobba imorgon, jag vill sätta mig i husis och åka iväg på äventyr. Jag hatar den här jävla festivalångesten som infinner sig. Helt jävla totalensam känner jag mig. Hur ska det här gå? 

Och återigen. Vi kan fan inte jobba bort våra liv? Det är fan det enda det går ut på jobb, jobb, jobb. Är inte livet alldeles för kort för att man ska komma fram till på sin dödsbädd att "Shit, jag jobbade ju bara" Jag är livrädd för det. Jag vill uppleva. (Jag vill leva, Kristina) 

Flera dagar, nästan till o med en vecka tills världens bästa människa kommer hem igen, hoppas han har kul iaf. Det hade ju jag, så nu får han fan leva rövare han också. Annars jävlar. :)

Jag vill vakna upp i en varm husis, sätta mig på en filt på gräset med fina människor, kanske gå till kupolen för tömmning, öppna första varma ölen, öppna femte varma ölen, gå den där långa helvetes biten till campingen, träffa ännu mer fantastiska människor, dricka en av Cissis monster-groggar, vingla in på festivalområdet stressad till ett band (eftersom att man alltid kommer på försent att man ska dit), äta någon dyr festivalmat, tillbaka till husis, dricka mer öl, in igen på festivalen, dricka ur kikaren, få bete mig som fjorton år när Håkan står på scenen, röka två paket cigg per dag, aldrig gå och lägga mig, till slut gå och lägga mig och då med hundra pers i husis. 

Varför kan det inte alltid vara så? Jag skulle fan åka nu på en gång, även om jag bara hade tält.