BortsprungenKatt

Jag bryr mig egentligen inte det minsta om pengar, just därför blir jag så jävla frustrerad när det avhåller mig ifrån att göra sånt jag vill.
Jag har just konstaterat att det kommer nog att bli en lugn sommar i Stockholm, utan minsta resa (eventuellt Falsterbo under hästveckan, där bor och äter jag iaf gratis)
Jag brukar vara jäkligt bra på att gilla läget, att tänka "Nu är det så här, gör det bästa av det" men fan vad ont det gör att varken kunna åka till Roskilde eller Peace and Love bara för att jag inte har råd. Jag vill kunna se Håkan ( o flera artister än så såklart) live, sitta utanför ett tält med en öl i handen och njuta av festival-livet. Men nu kommer det inte gå. O det är ju liksom inget glamouröst liv när man väl är där, därför svider det extra mycket att det är just pengar som hindrar mig. 
Sen är det så mycket andra saker och personer jag älskar som påverkas av att jag inte har några pengar, jag har ju turen att ha världens mest generösa pojkvän, men det känns ändå så jäkla fult att behöva leva på hans plånbok när min egen är tom. O mamma o pappa som, oftast, utan att klaga lånar ut pengar till höger och vänster. 

Fan, jag brukar vara bra på att lösa situationer som festivaler o sommarnöjer fast jag inte har råd. Men det är ganska mycket skillnad när det går ut över ens omgivning. 

Nu har jag skrivit det av mig och nu ska jag, precis som vanligt, gilla läget och försöka göra det här till bästa sommaren ever.