Sös o en mycket fin vän.
Idag har jag varit hemma från jobbet eftersom jag har feber. Men min sjukdom kändes som en fis i rymden då jag följde med en kvidande Kristin till akuten pga magsmärtor. Herrejävlar, vad rädd jag var, jag trodde jag skulle förlora något väldigt kärt. Som tur var gick det bra, trots lång väntan.
Jag gillar sjukhus, även om dom flesta som är där mår piss, så gillar jag stämningen. Då och då springer det förbi någon doktor och det är mycket folk i omlopp. Hur hemskt det än åter så är det till o med lite mysigt då det kommer in nåt riktigt akutfall o rummen fylls av kaos, självklart önskar jag ingen att må så dåligt att dom måste till akuten. Men det är lite som en film, eller lite som när det varit någon naturkatastrof eller liknande, folk blir så jävla mycket kompisar med varandra.. samma sak om det regnar, då jäklar pratar folk med varandra och skrattar och lånar plats under paraplyer. varför behövs det elände o olycka för att folk ska vara vänner?
Jag tror att mina 37.8 graders feber var meningen, för annars hade jag aldrig varit med Krillan idag, o isf hade ingen varit där när anfallet kom. O vad hade hänt då? Det vill jag inte ens tänka på, o ärligt talat så behöver jag inte. För det händer inte, o det kommer aldrig att hända.
Nu ska jag återigen känna efter hur jag mår, se om jag kan ta mej till jobbet imorgon eller inte. Just nu känns det inte som någon vidare idé, men jag vill ju tjäna sjuhelvetes med pengar, o det gör man inte genom att ligga hemma i feber.
Jag gillar sjukhus, även om dom flesta som är där mår piss, så gillar jag stämningen. Då och då springer det förbi någon doktor och det är mycket folk i omlopp. Hur hemskt det än åter så är det till o med lite mysigt då det kommer in nåt riktigt akutfall o rummen fylls av kaos, självklart önskar jag ingen att må så dåligt att dom måste till akuten. Men det är lite som en film, eller lite som när det varit någon naturkatastrof eller liknande, folk blir så jävla mycket kompisar med varandra.. samma sak om det regnar, då jäklar pratar folk med varandra och skrattar och lånar plats under paraplyer. varför behövs det elände o olycka för att folk ska vara vänner?
Jag tror att mina 37.8 graders feber var meningen, för annars hade jag aldrig varit med Krillan idag, o isf hade ingen varit där när anfallet kom. O vad hade hänt då? Det vill jag inte ens tänka på, o ärligt talat så behöver jag inte. För det händer inte, o det kommer aldrig att hända.
Nu ska jag återigen känna efter hur jag mår, se om jag kan ta mej till jobbet imorgon eller inte. Just nu känns det inte som någon vidare idé, men jag vill ju tjäna sjuhelvetes med pengar, o det gör man inte genom att ligga hemma i feber.
Kommentarer
Trackback
